Följande berättelse är ett underbart exempel på hur viktigt vänlighet och empati är, framför allt under kristider.
Historien, som är verklig, är relaterad till de händelser som ägde rum den 11 september 2001, ett datum som för evigt är inristad i historien.
Och när jag läser den rinner tårarna ned för min kind.
Om du också tror att vi människor kan förändra världen genom att samarbeta, känn dig fri att dela texten vidare.
Min mamma jobbar, som de flesta av er redan vet, för Air Canada. Hon fick detta meddelande från sin kompis Nazim, som är besättningsmedlem på flygbolaget Delta Flight.
”Vi hade varit i luften cirka 5 timmar sedan vi lämnade Frankfurt och befann oss någonstans över Nordatlanten. Jag satt i mitt vilosäte för att ta min schemalagda paus. Plötsligt drogs gardinerna åt sidan och jag blev tillsagd att omedelbart gå till cockpit för att prata med flygkaptenen.
När jag kom dit såg jag att mina kollegor satt med allvarliga ansiktsuttryck. Kaptenen gav mig ett utskrivet meddelande. Jag läste snabbt igenom texten och förstod allvaret. Meddelandet var skickat från Atlanta till vårt flyg och förklarade kort: ”Allt luftrum över USA är stängt. Landa så fort som möjligt på närmaste flygplats. Meddela er destination”.
När flygledningen kräver att du landar omedelbart, utan att föreslå på vilken flygplats, är det helt upp till kaptenen att ta kontrollen över flyget. Vi visste att det var en allvarlig situation och att vi behövde hitta en landningsbana snarast möjligt.
Vi tog ett snabbt beslut och beslutade oss för att vända mot närmaste flygplats, som låg 640 kilometer bort, bakom vår högra axel. Vi styrde mot staden Gander, på kanadesiska ön Newfoundland.
En snabb begäran skickades till det kanadensiska flygtornet och sedan gjorde planet en skarp högersväng. Vår begäran godkännes omedelbart. Det var först senare som vi förstod varför flygledaren inte tvekade en sekund på att låta oss landa där vi begärde. Vi i flygbesättningen fick höra att flygplanet kunde landa direkt. Medan detta pågick kom ett annat meddelande från Atlanta, som förklarade att det förekom någon typ av terroristverksamhet i New York-området.
Vi informerade flygvärdinnorna och våra stewards om att vi nu satte kurs mot Gander, för att landa. I cockpit gjorde vi alla nödvändiga förberedelser som krävs för att landa. Strax därefter fick vi reda på att flera flygplan hade kapats och flögs in i byggnader över hela USA.
Vi bestämde oss för att göra ett tillkännagivande via högtalarna i kabinen. Vi bestämde oss för att ljuga för passagerna, tills vidare. Vi talade om att vi hade problem med flyginstrumenten och att vi behövde landa på Gander, för att kontrollera saken. Vi lovade att ge mer information efter landningen. Många av passagerarna blev både oroliga, missnöjda och rädda.
Vi landade i Gander cirka 40 minuter senare. Det fanns redan runt 20 andra flygplan parkerade på flygplatsen, från hela världen. När vi stod stilla meddelade kaptenen följande: ”Mina damer och herrar, jag förstår att ni undrar om alla dessa flygplan omkring oss har samma instrumentproblem som vi har. Sanningen är dock en helt annan”.
Sedan började han förklara lite kring det vi visste om situationen i USA. Det var högljudda suckar och många oroliga blickar i kabinen. Lokal tid på Gander var 12:30, vi skulle landat i Atlanta klockan 11.
Flygtornet bad oss att behålla lugnet. Ingen fick lämna flygplanet. Ingen på marken fick komma i närheten av planet. Endast en bil från polisen åkte fram till oss, kollade läget och körde vidare till nästa flygplan. I över en timme utrymdes alla luftvägar över Nordatlanten och bara på flygplatsen i Gander hade 53 flygplan parkerat. Vi kom från hela världen, 27 stycken flyg var amerikanska.
Vi fick höra att varje plan skulle lastas ur, en i taget. Utländska flygbolag var prioriterade.
Vi var stod som nummer 14 på kö, bland de amerikanska bolagen. Klockan 18 var det tänkt att vi skulle få lämna planet. Samtidigt började nyheterna strömma in på flygplanets radio och vi fick för första gången höra talas om vad som egentligen hänt. Att flygplan hade störtat in i World Trade Center i New York och i Pentagon.
Folk försökte använda sina mobiltelefoner, men ingen kunde koppla upp sig på det kanadensiska mobilnätet. De som försökte kom bara till den kanadensiska operatören, som förklarade att alla linjer till USA antingen var blockerade eller att de skulle försöka igen. Någon gång sent på kvällen fick vi nyheten om att båda World Trade Center-byggnaderna hade kollapsat och att en fjärde kapning hade resulterat i en krasch.
Våra passagerare var helt förvirrade och känslomässigt utmattade, men de behöll lugnet. Vi påminde dem om att se sig omkring, de var knappast ensamma i denna svåra sits. Det fanns 52 andra plan med tusentals människor i samma situation.
Vi berättade också för dem att den kanadensiska regeringen tagit över ansvaret för oss och att vi bara kunde vänta på nästa order. Flygledningen i Gander meddelade att vi inte skulle få lämna planet förrän 11, nästa morgon.
Det tog musten ur alla passagerarna, som helt enkelt fick acceptera att de inte kunde göra något. De tog tyst emot nyheten och började förbereda sig på att spendera natten i kabinen.
I staden Gander bor det 10 400 personer. Röda korset berättade att de skulle försöka ta hand om alla de 10 500 passagerare som satt fast på flygplanen i Gander. De skulle ordna hotell där vi kunde vila ut, i väntan på ett telefonsamtal på nästa besked. Men var först när vi i besättningen kom till hotellet och slog på tv-appareterna som vi förstod omfattningen av det som hänt i USA.
Då hade det gått cirka 24 timmar sedan planen kraschade in i tvillingtornen.
Samtidigt hade vi gott om tid på oss att gå ut på stan och upptäcka denna lilla by. Alla var så vänliga och de kallade oss bara ”flygmänniskorna”. Vi i besättningen trivdes väldigt bra i stan, men 2 dagar senare fick vi samtalet om att vi skulle göra oss redo för att flyga igen. Tanken var att vi skulle lyfta den 14:e september, klockan 07.00.
Vi åkte till flygplatsen och var snart uppe i luften, mot Atlanta. Vi landade tryggt och säkert, vid halvfem på eftermiddagen.
Men var inte det som jag egentligen ville berätta. Det var vad passagerarna berättade för oss som jag ville dela med er.
Vi fick reda på att staden Gander och de omgivande små samhällen, som ligger inom 75 kilometers radie, hade stängt alla gymnasieskolor, konferenslokaler, restauranger och andra stora mötesplatser. De hade gjort om alla lokaler för att inhysa passagerna från samtliga 52 plan. På vissa ställen hade de ställt in barnsängar, många lånade ut luftmadrasser och sovsäckar. ALLA gymnasieelever hade att frivilligt bett om ledigt för att ta hand om sina ”gäster”.
Våra 218 passagerare hamnade i en liten by som heter Lewisporte, cirka 45 kilometer från Gander. De blev inkvarterade på en gymnaiseskola.
Några kvinnor ville bo för sig själva, i ett eget rum. Det var inget problem för byborna, de fixade detta direkt. Alla äldre passagerare fördes till äldreboenden, där de fick en nybäddad säng att sova i. En ung gravid kvinna erbjöds plats hos en barnfamilj, mitt emot en vårdcentral med dygnet-runt-jour. Läkare och sjukhuspersonal satte upp sig på 24-timmarskift, för att hela tiden finnas till hands om någon skulle behöva hjälp. Ett rum där alla kunde ringa och mejla till både USA och Europa sattes upp.
Under de här dagarna erbjöds passagerna vara med på olika utflykter, anordnade av lokalbefolkningen. Vissa åkte ut med båtar på sjön och besökte olika hamnar. En del gick ut på guidade turer i skogen. Lokala bagerier höll öppet extra länge, så att alla ”gäster” kunde få färskt bröd. Alla i Lewisporte ställde upp på en fantastiskt sätt – de hjälpte till att laga mat, som kördes ut till gymnasieskolan där de flesta bodde. Passagerarna fick också polletter som de kunde använda i stadens tvättstugor, eftersom allt bagage fortfarande var kvar på planet.
Med andra ord, byborna såg till att varje passagerare kände sig välkommen.
Och inte nog med detta – samtliga av våra resenärer fick skjuts till flygplatsen när det var dags för avresa. Inte en enda person saknades eller var försenad. Helt otroligt.
När passagerarna kom ombord, var det som om de hade varit på en lång kryssning. Alla kände alla och alla visste namnet på alla. De utbytte historier, försökte imponera på varandra och ”bråkade” om vem som hade haft det bäst.
Det var helt underbart att höra tjattret.
Vårt flyg tillbaka till Atlanta påminde mer om en partyresa. Vi i flygpersonalen behövde inte göra så mycket, vi höll oss helt enkelt undan. Passagerarna var helt upptagna av varandra och använde bara förnamn när de pratade. De bytte telefonnummer, hem- och mejladresser.
Snart hände ytterligare en en märklig sak.
En av våra passagerare kom fram till mig och frågade om fick använda högtalarsystemet för att lämna ett meddelande till sina medpassagerare.
Vi har aldrig någonsin tillåtit detta tidigare. Men något sa åt mig att låta honom prata.
Mannen plockade upp mikrofonen och påminde alla om vad de just hade gått igenom de senaste dagarna. Han påminde dem om den gästfrihet som de hade visats, från totala främlingar. Han uppgav vidare att han skulle vilja göra något i gengäld, för att visa tacksamhet mot alla de goda människor i staden Lewisporte. Han sa att han tänkte inrätta en fond under namnet DELTA 15 (vår flightnummer).
Syftet med fonden var att samla ihop pengar till ett stipendium i Lewisporte, för att hjälpa stadens ungdomar komma in på college.
Han bad om donationer från medresenärerna och lät ett kuvert gå runt bland passagerarna. När det kom tillbaka var det fullproppat med pengar – summan landade på 120 000 kronor. Mannen som tog initiativ till detta visade sig vara en doktor från Virginia. Han lovade att samla upp alla donationerna och påbörja det administrativa arbetet med att sätta upp ett stipendium.
Visst är det gripande att människans kan plocka fram sina bästa sidor under de svårtaste stunderna?
Dela gärna vidare denna starka berättelse om du också tror att vänlighet föder vänlighet.
