Piloterna lät pojken starta upp planet. Dagen efter lämnar mamman en lapp som träffar mig rakt i hjärtat.

Piloterna lät pojken starta upp planet. Dagen efter lämnar mamman en lapp som träffar mig rakt i hjärtat.

<script data-adfscript="adx.adform.net/adx/?mid=168702&rnd=12341523"></script> <script src="//s1.adform.net/banners/scripts/adx.js" async defer></script>

Julen är en speciell tid, på många sätt. Den här piloten var med om en upplevelse som skulle förändra hans liv för alltid. Och eftersom det inträffade på julen tänkte jag att den här lilla historien kunde vara värd att dela med sig av i vintermörkret. Jag håller verkligen tummarna för att detta faktiskt har hänt i verkligheten, för jag blev så berörd att tårarna rann ned för kinderna när jag läste sista raden. Dela gärna vidare om du gillade den här hjärtvärmande berättelsen.

<iframe name="CPbanner14409874" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409874;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="320" height="290" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no"></iframe>
<div id="smartclip-ad"> <div id='smartclip-passback-ad'> <script type="text/javascript"> googletag.cmd.push(function() { googletag.defineSlot('/125128856/newsner.se.smartclip.passback', [580, 400], 'smartclip-passback-ad').addService(googletag.pubads()); googletag.defineSlot('/125128856/newsnerse-betwen-desktop', [[580, 400],[980, 300],[468, 400],[980, 240],[480, 400],[1250, 240],[1250, 300],[1250, 600],[1250, 360]], 'smartclip-ad').addService(googletag.pubads()); googletag.display('smartclip-ad'); }); window.sc_smartIntxtNoad = function(){ googletag.cmd.push(function() { googletag.display('smartclip-passback-ad'); }); } </script> </div> </div>

Jag satte igång och började kontrollera alla instrument för att förbereda min sista flygning för dagen. Det var en kort resa från Atlanta till Macon i Georgia. Klockan var halv åtta på kvällen dagen innan julafton, men istället för att sitta hemma hos min mamma och äta julmat, skulle jag flyga hem andra människor till sina nära och kära.

Planet började fyllas av småpratande passagerare då jag plötsligt hörde att någon rörde sig precis bakom mig. Jag tittade över min axel och precis utanför cockpitdörren stod en liten kille. Han såg ut att vara runt 10 år gammal och tittade intensivt in på instrumentpanelen. När han mötte min blick vände han sig genast bort.

”Vänta”, sa jag åt honom.
”Kom in hit”, ropade jag.
När jag var i grabbens ålder minns jag mycket väl första gången jag åkte flygplan och tittade in där piloterna satt. Panelen där inne lyste upp som en julgran och jag kunde knappt vänta på att få börja i pilotskolan. Nu är jag 24 år och förste styrman på ett litet flygbolag, men jag undrar ofta om jag gjorde rätt val. Jag spenderar min julafton långt hemifrån och vad har jag egentligen lyckats med i livet? Vad har jag gjort för avtryck i världen mer än att ha åkt från stad till stad?

Pojken klev försiktigt in i cockpit.
”Jag heter Chad”, sa jag och räckte ut handen.
Med ett blygt leende skakade pojken min hand.
”Jag heter Sam”, sa pojken och vände sig mot det tomma sätet bredvid mig.
”Är det där kaptenens plats?”, frågade han.

”Det stämmer. Det är där kapten Jim sitter”, förklarade jag och drog min hand över det slitna tygsätet.
”Vill du provsitta”, frågade jag.
Sams ögon tittade försiktigt på mig, under den stora kepsen.
”Jag vet inte … jag menar. .. Ja, om du tycker det är okej.”
Jag sänkte sätet så att han lätt kunde glida ned. Kapten Jim älskade visserligen att visa upp planets cockpit för barn, men vad skulle han säga om han såg att en unge satt i hans stol?
”Tja, det är ju jul”, tänkte jag.

Jag kastade en blick på bagagevagnarna som rullade mot planet. Jag tänkte på alla julklappar som förmodligen fanns med och att jag själv inte skulle få möjligheten att ge bort några presenter på julafton. Jag tittade på min klocka. Kaptenen skulle säkert komma om bara någon minut, men Sam såg väldigt stolt ut där han satt i kaptensstolen och jag ville verkligen inte ta det här ögonblicket ifrån honom.

Jag gick igenom instrumentpanelen en extra gång och förklarade för Sam vad varje knapp och spak hade för funktion. Till slut klev kapten Jim ombord.
”Tjena, partner”, sa han till Sam med ett stort leende.
”Du vet, grabben… Jag har inget emot att du stannar kvar hos oss ett tag, men då måste du byta plats med mig”, förklarade Jim.
Sam lät kaptenen ta plats och jag gjorde mig i ordning för takeoff.
Vi gick igenom checklistan och jag tänkte att snart så skickar kaptenen ut Sam, men pojken stod fortfarande och tittade över våra axlar samtidigt som vi fick de sista instruktionerna från flygtornet.

Jag noterade att kaptenen fortfarande studerade väderleksrapporterna.
”Jag är kikar bara igenom dessa en extra gång”, sa han och fortsatte:
”Ni kan ta över och starta motorerna”.
”Okej,… började jag. Sa du ‘ni’?”
”Ja, det är bara att ta över”, svarade kaptenen.
Jag tittade på Jim och tillbaka på panelen. Jag gjorde i ordning allting och vände mig till min nya assistent.
”Har du någonsin startat ett flygplan tidigare, Sam?”
Ögonen lyste upp, samtidigt som skakade han på huvudet. Sam följde försiktigt mina instruktioner och började med att slå på strömmen och starta bränslepumparna. Slutligen fick han vrida på strömbrytarna. Motorn surrade till liv.
Sam släppte långsamt spakarna tog ett steg tillbaka, helt lyrisk. Han hade lyckats att starta en motor så gott som på egen hand. Jag är inte säker på om jag själv skulle fattat det om jag var i hans ålder. Jag tackade Sam för hans hjälpsamma insats.

”Nej, tack ska du ha. Det här var riktigt kul!”, svarade Sam.
När han backade ut i kabinen hörde jag hur motorerna dånade.
”Ha en riktigt god jul nu, grabben. Hör du det?”, sa kaptenen.
Sam såg ut som om han var på väg att gråta av lycka.
”Det ska jag ha, tack!”
En sista titt på cockpit och så vände han och gick ner i gången. Vi startade övriga motorer och lyfte, 40 minuter senare landade vi i Macon.

Tidigt på julaftons morgon, satte sig jag och Jim i cockpit för att flyga tillbaka till Atlanta när en ur flyplatspersonalen knackade på hos oss.

”Hej grabbar. De kom förbi mamma i morse. Hon ville försäkra sig om att att jag tackade er för att ni visade hennes son runt i går kväll. Hon sa att han inte kunnat sluta prata om det. Hon ville också att jag skulle lämna över detta till er”.

Kvinnan i personalen sträckte fram ett paket med kakor.

”Okej”, sa kaptenen och bet i en av chokladkakorna från lådan. Sedan vecklade han ut ett litet brev som var fäst i locket och började läsa tyst för sig själv.

Han tog ett djupt andetag och vände sig mot mig:
”Den där pojken hade cancer”, sade han och fortsatte att läsa:

”Hej killar!
Tack för att ni lät Sam vara med er igår inne i flygplanet. För en tid sedan drabbades Sam av cancer och han har genomgått cellgiftsbehandling i Memphis. Detta är första gången han är hemma sedan behandlingen påbörjades. Vi bilade med Sam upp till sjukhuset, men eftersom han älskar flygplan, bestämde vi oss för att låta honom flyga hem. Jag är inte säker på om han någonsin kommer att få flyga igen. Hans läkare har sagt att Sam förmodligen bara har bara några månader kvar. Han har alltid drömt om att bli pilot. Flygresan från Memphis till Atlanta var så spännande för honom. Han trodde inte att en flygning med ert ”lilla” flygplan skulle kunna vara så kul, men ni gav honom den finaste julklappen man kunnat tänka sig. På några få minuter gick hans dröm i uppfyllelse, tack vare er”.

Jag stirrade bara ut på landningsbanan som glimmande framför oss i solen. När jag såg tillbaka på Jim, satt han fortfarande och tittade ned på lappen. En flygvärdinna kom in och sade att passagerarna var redo för avfärd. Hon stuvade undan kakorna och vi gick igenom checklistan. Kapten Jim harklade sig och sa: ”Starta motor nummer fyra.”

Jag hade gärna velat vara hemma med mina nära och kära och öppnat julklappar i år. Men den lilla pojken visade mig att ibland är de viktigaste gåvor vi ger helt omedvetna. Ibland kommer de mest värdefulla presenterna från totala främlingar. Det kommer jag bära med mig resten av livet.

/Chad

Källa

Gilla gärna om du den här berättelsen om du tycker att piloterna förtjänar en stor kram för sitt agerande.

<div style="display:none; position: relative;"> <iframe style="display:none;"></iframe> <script type="text/javascript"> var data = { placementid: '1751316575131585_1751316815131561', format: '300x250', testmode: false, onAdLoaded: function(element) { console.log('Audience Network [1751316575131585_1751316815131561] ad loaded'); element.style.display = 'block'; }, onAdError: function(errorCode, errorMessage) { console.log('Audience Network [1751316575131585_1751316815131561] error (' + errorCode + ') ' + errorMessage); } }; (function(w,l,d,t){var a=t();var b=d.currentScript||(function(){var c=d.getElementsByTagName('script');return c[c.length-1];})();var e=b.parentElement;e.dataset.placementid=data.placementid;var f=function(v){try{return v.document.referrer;}catch(e){}return'';};var g=function(h){var i=h.indexOf('/',h.indexOf('://')+3);if(i===-1){return h;}return h.substring(0,i);};var j=[l.href];var k=false;var m=false;if(w!==w.parent){var n;var o=w;while(o!==n){var h;try{m=m||(o.$sf&&o.$sf.ext);h=o.location.href;}catch(e){k=true;}j.push(h||f(n));n=o;o=o.parent;}}var p=l.ancestorOrigins;if(p){if(p.length>0){data.domain=p[p.length-1];}else{data.domain=g(j[j.length-1]);}}data.url=j[j.length-1];data.channel=g(j[0]);data.width=screen.width;data.height=screen.height;data.pixelratio=w.devicePixelRatio;data.placementindex=w.ADNW&&w.ADNW.Ads?w.ADNW.Ads.length:0;data.crossdomain=k;data.safeframe=!!m;var q={};q.iframe=e.firstElementChild;var r='https://www.facebook.com/audiencenetwork/web/?sdk=5.3';for(var s in data){q[s]=data[s];if(typeof(data[s])!=='function'){r+='&'+s+'='+encodeURIComponent(data[s]);}}q.iframe.src=r;q.tagJsInitTime=a;q.rootElement=e;q.events=[];w.addEventListener('message',function(u){if(u.source!==q.iframe.contentWindow){return;}u.data.receivedTimestamp=t();if(this.sdkEventHandler){this.sdkEventHandler(u.data);}else{this.events.push(u.data);}}.bind(q),false);q.tagJsIframeAppendedTime=t();w.ADNW=w.ADNW||{};w.ADNW.Ads=w.ADNW.Ads||[];w.ADNW.Ads.push(q);w.ADNW.init&&w.ADNW.init(q);})(window,location,document,Date.now||function(){return+new Date;}); </script> <script type="text/javascript" src="https://connect.facebook.net/en_US/fbadnw.js" async></script> </div>
<iframe name="CPbanner14409872" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409872;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="1250" height="600" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no" style="width: 100%; height: 48vw; max-height: 600px;"></iframe>
<iframe name="CPbanner14409875" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409875;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="320" height="290" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no"></iframe>
<iframe name="CPbanner14409873" src="http://track.adform.net/adfscript/?bn=14409873;cpjs=2;ord=[timestamp]" width="1250" height="600" marginwidth="0" marginheight="0" hspace="0" vspace="0" frameborder="0" scrolling="no" style="width: 100%; height: 48vw; max-height: 600px;"></iframe>