Tyvärr har vi människor en förmåga att döma folk alltför hastigt, på förhand och utan att vet vad de har upplevt eller vilka problem de går igenom.
Ibland är det svårt att känna empati utan att ha tittat in bakom kulisserna, men jag hoppas denna berättelse kan få fler att lära sig hur viktigt det är att ta bort skygglapparna och möta sina medmänniskor med ett öppet sinne.
Allt börjar med att en läkare kommer in på sjukhuset, på grund av en nödsituation har han omedelbart kallats in till operationssalen.
Snart blir det klart för läkaren att det är en liten pojke som behöver sjukvård, eftersom han varit med om en allvarlig bilolycka.
Läkaren skyndar sig till operationsrummet, men på vägen dit möter han pojkens far i korridoren.
Han hör hur pappan skriker åt honom:
”Varför i helvete kommer du så sent? Varför? Förstår du inte att min son kämpar för sitt liv? Detta är inte acceptabelt – och oansvarigt!”.
Läkaren log försiktigt och svarade med lugn röst:
”Jag är ledsen. Jag kom precis till sjukhuset. Jag har varit på resande fot, men kom in så fort jag kunde. Försök att lugna ned dig och låt mig sköta mitt jobb”.
Pappan, uppenbart frusterad och livrädd, ville dock inte lyssna.
”Lugna ned mig?! Hur skulle du känna om det var din son som låg där inne?”
Läkaren tog ett djupt andetag och tittade på pappan:
”Jag kan inte lova några underverk, vi läkare är inga mirakelmänniskor. Men oroa dig inte – jag lovar att göra allt som står i min makt för att rädda din son”.
Pappan var knappast nöjd med svaret och fnös tillbaka:
”Det är lätt att ge sådana råd när du själv inte är påverkad”.
Operationen varade några timmar.
Slutligen kom läkaren ut från operationssalen, med nöjd blick.
”Operationen gick bra och din son svävar inte längre mellan liv och död”, förklarade läkaren kort för pappan.
Pappan svarade inte, han tittade bara irriterat ned på sin klocka.
”Om du har några ytterligare frågor, kontakta en sjuksköterska!”, sa läkaren och gick iväg.
Pappan vände sig ilsket mot närmaste sjuksköterska och skrek:
”Är han alltid så här? Vilken arrogant jävel. Han kan inte ens ägna en minut för att berätta något om hur min son mår?”
Sjuksköterskan svarade, med tårar i ögonen:
”Vet du om att hans egen son dog i en bilolycka för en tid sedan? Han var faktiskt på begravningen när han fick larmet och kallades in till operation. Nu när han har stabiliserat läget för din pojke, tänkte han åka tillbaka till begravningen för sin egen son”.
Det är svårt för mig att säga om detta har skett i verkligheten eller om historien är uppdiktad.
Men en sak vet jag – denna berättelse är en gripande lektion som med all tydlighet visar varför du aldrig ska döma någon utifrån första intrycket.
Förhoppningsvis kan det hjälpa fler att visa medkänsla för andra, särskilt när det kommer till främlingar. Vårdpersonal får inte alltid den uppskattning de förtjänar, men de finns där för oss varje dag och räddar liv – trots slitsamma arbetstider och pressade situationer. Glöm inte att läkare, sjuksköterskor och hemtjänst också är människor med egna liv, känslor och problem.
Om denna historia också berörde ditt hjärta, dela den gärna vidare med alla du känner på Facebook.
