Den här berättelsen dök upp i mitt flöde för någon dag sedan och handlar om en bonde, en pojke och en liten hund. Bonden ska sälja några små valpar och pojken är intresserad av att köpa en av dem. Speciellt en liten halt hund intresserar pojken, något som bonden till en början inte riktigt kan förstå. Bonden menar att den halta lilla hunden inte kommer vara något överdrivet roligt sällskap då den har svårt att röra sig. Men då svarar pojken något som visar att han har förstått mycket mer än många andra av oss. Jag vet inte om historien är sann, men den har en helt fantastisk poäng i slutet som jag kände att jag ville dela med er.
En bonde hade några hundvalpar som han behövde sälja. Så han målade en skylt där han skrev att han hade fyra hundvalpar till salu. Sedan spikade han upp den på en stolpe utanför sin gård. Medan han slog i den sista spiken i stolpen kände han hur någon drog i hans overall. När han vände sig om tittade han rakt i ögonen på en liten pojke.
”Ursäkta mig”, sa pojken, ”jag skulle vilja köpa en av dina valpar.”
”Tjaa,” sa bonden medan han kliade sig i nacken, ”de här valparna kommer från fina föräldrar och kostar ganska mycket pengar.”
Pojken sänkte huvudet för ett ögonblick. Sedan stoppade han ner ena handen långt ner i fickan och tog upp en rejäl näve med småmynt som han höll upp mot bonden.
”Jag har 39 kronor. Är det tillräckligt för att få titta på valparna?”
”Absolut”, svarade bonden och visslade på en av valparna, ”Kom hit, Doris!”
På en liten ramp ifrån huset kom Doris springande följd av ytterligare fyra små pälsbollar. Pojken pressade ansiktet mot staketet. Hans ögon var fyllda med glädje när han såg de små valparna.
Medan hundarna hoppade omkring på gården fick pojken se någonting som tittade på honom inifrån huset. Långsamt kom ytterligare en liten pälsboll tassande, men den här lilla valpen var betydligt mindre än de andra. Den makade sig nerför rampen och började sedan på ett något märkligt sätt att halta sig fram mot de andra valparna och försökte komma ikapp dem…
”Jag vill ha den där”, sa den lilla pojken och pekade mot den haltande valpen.
Bonden satte sig ner på huk bredvid pojken och sa: ”Vännen, jag tror inte du vill ha den där valpen. Han kommer aldrig att kunna springa och leka med dig som de andra valparna kan.”
När pojken hörde det bonden berättade tog han ett steg från staketet, sträckte sig ner och började rulla upp sitt ena byxben. När han gjorde det blottade sig en stålställning som satt fast på båda sidor av hans ben och var fastsatt i en specialgjord sko.
Pojken tittade upp på bonden och sa: ”Du förstår, jag springer inte heller speciellt bra och jag tror valpen behöver någon som förstår. ”
Med tårar i ögonen böjde sig bonden ner och lyfte upp den lilla valpen. Försiktigt sträckte han sedan över hunden till pojken.
”Hur mycket kostar den?” frågade pojken.
”Ingenting,” svarade bonden, ”kärlek har inget pris. Världen är full av människor som behöver någon som förstår.”
Dela gärna det här vidare så att flera kan få läsa om den här fantastiska lilla killen 🙂
