Polisens text om ensamkommande flyktingbarn hyllas av tiotusentals.

”Stackars lilla pojk. Vad har du upplevt för hemskheter i ditt liv? Vad är det du varit med om som gör att du mår så fruktansvärt dåligt? Din bakgrund innehåller förmodligen hemskheter jag inte ens kan föreställa mig; ett helvete som trasat sönder dig inombords och fyllt en så ung människa med all denna ångest och oro.” Stycket är bara en liten del av det inlägg som en polis i Lund lade upp på Polisen officiella Facebook-sida nu på söndagsmorgon. Texten är en personlig och gripande skildring av ett möte med en ung, ensamkommande flykting. Inlägget fick enorm spridning i sociala medier, på bara några timmar hade över 40 000 människor gillat och fler än 15 000 delat polismannens text. Även i kommentarsfälten visar nu många sin sympati och kärlek: ”Tack för att du delar med dig, underbara ord och tankar. Önskar att alla vore som du hoppet om medmänsklighet växer”, skriver en användare. En annan fyller i: ”Du är underbara och mänsklig tack för det du gör. Känns maktlöst men det finns små ljus i allt mörker och du är ett. Tack igen”. När jag läst färdigt texten är det inte svårt att förstå reaktionerna och jag kan bara hålla med polismannen när han upprepar sin fråga på sista raden: Vad fan håller vi på med?    

”VAD FAN HÅLLER VI PÅ MED?!

För 25 minuter sedan hängde du dig. 16 år gammal, bara ett barn. Men som av en ofattbar slump kom din vän in i rummet några få sekunder efteråt och lyckades dra loss dig från snaran.

Nu står jag upp i ambulansen, lutar mig över dig och trycker ner dig på båren i ett försök att få dig att förbli stilla. En svettdroppe faller från min panna och träffar dig på högerkinden. Jag gör allt i min makt för att få dig att vara stilla samtidigt som jag försöker behålla balansen när ambulansen hastigt rycker och kränger fram och tillbaka.

En ny ångestattack sköljer över dig och du får ytterligare ett utbrott. Gråten och skriken återkommer och du börjar slå vilt omkring dig i ett desperat försök att slita dig ur mitt grepp.

Genom rutorna i ambulansen tittar jag ut i mörkret utanför. Det blåa ljuset lyser upp och reflekterar allting i vår direkta omgivning, hastigheten ökar något och vi fortsätter vår färd i natten i riktning mot akuten. Vårdaren intill dig ger dig ännu en dos Stesolid i hopp om att du ska komma till ro. Efter en liten stund lugnar du dig lite men fortsätter gråta.

Stackars lilla pojk. Vad har du upplevt för hemskheter i ditt liv? Vad är det du varit med om som gör att du mår så fruktansvärt dåligt? Din bakgrund innehåller förmodligen hemskheter jag inte ens kan föreställa mig; ett helvete som trasat sönder dig inombords och fyllt en så ung människa med all denna ångest och oro.

Du är inte den första jag träffar. Och du kommer absolut inte vara den sista.

Några timmar senare är vi hos dig inne på barnakuten. Du ligger på rygg på britsen, jag och min kollega Cammo sitter intill på varsin sida om dig. Hon pratar lugnt med dig på engelska och försöker trösta dig. Försöker ge dig hopp. Jag pratar i telefon med regionvakthavande befäl, och ett beslut fattas om att du ska bli förd till Barnpsyk i Malmö. Jag hoppas de kan hjälpa dig med alla dina tankar.

Så, till alla med förutfattade meningar om ensamkommande flyktingbarn:

Tänk om ni hade kunnat följa med under ett arbetspass i polisbilen och se vad jag sett. Höra vad jag hört. Uppleva vad jag upplevt och känna vad jag har känt.

Då tror jag ni både hade ändrat åsikt och skämts rejält. Och sedan ställt en fråga och riktat den till hela mänskligheten.

För alla lever och bor vi på den här, vår enda planet. Vi andas samma luft, vi skrattar och gråter tillsammans, vi föds och vi dör. Men vi fortsätter tillåta en värld där en treårig pojke från Kobanae som flyr för sitt liv drunknar i Medelhavet och vars livlösa kropp sedan spolas upp på stranden inför ögonen på en förfärad omvärld. Aldrig slutar vi skada våra medmänniskor, ständigt skapar vi nya kriser och katastrofer som resulterar i ännu mer lidande, krig, krossade livsöden, flyktingströmmar och död.

Och nuförtiden, mer än någonsin, borde vi alla ställa oss den där frågan:

Vad fan håller vi på med?

//Lundapolisen, Tobbe”

(function(d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) return; js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = ”//connect.facebook.net/en_US/sdk.js#xfbml=1&version=v2.3”; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs);}(document, ’script’, ’facebook-jssdk’));

Vill du ha fler artiklar som denna i ditt flöde så klickar du bara på gillaknappen nedan.