Få saker i världen är väl svårare och mer utmanande än att bli pappa eller mamma. I början handlar det kanske mest om att ge ditt barn mat och värme, men ju längre tiden gå, desto mer utökas föräldrarollen. Du lär dom vad som är rätt och fel i samhället och hur de borde bete sig mot sina medmänniskor. Men ibland krävs det något utöver det vanliga. Den här pappan, som delas med sig av den här historien på Reddit, hyllas nu av tusentals för sitt agerande när han hittade sin dotter ligga bredvid med en komplett främling.
Det här skrev pappan:
En morgon gick jag ned för trapporna och det var då jag såg detta: Min 17-åriga dotter ligger och sover med en annan ung man, efter något som såg ut att ha varit en rätt så vild natt. Jag smög förbi och gjorde i ordning frukost och sedan gick jag tillbaka upp för trapporna och sa till min fru, min son och min yngsta dotter att vara tysta eftersom det fortfarande var folk som sov i huset.
Vårt matbord står på andra sidan av rummet och det är bara några meter ifrån soffan där de låg och sov. Vi satte oss ner vid frukosten och skrek högt: ”UNGE MAN!”.
Aldrig förr har jag sett någon röra sig från horisontalt läge till vertikalt så snabbt.
”Frukosten är klar”, sa jag med en hård ton, ungefär som att jag ville slita hans kropp i småbitar.
Jag drog ut stolen jämte mig och sa ”Sitt ner!”.
Min familj satt tyst och bara stirrade ned på tallrikarna. De rörde sig knappt.
Det måste ha varit de jobbigaste metrarna i hans liv, att förflytta sig ifrån soffan till matbordet (där hans kläder låg). Efter att ha klätt på sig sina kläder, så satte han sig ner.
Min son (som är ganska lång) klappade honom på axeln, tittade på honom och skakade på sitt huvud. Nu var den här stackars pojken riktigt nervös, nästan så att man kunde känna hans rädsla i luften.
På ett så lugnt sätt jag bara kunde sa jag till honom: ”Jag ska ställa dig en fråga! Svaret du ger mig är väldigt viktigt…..för dig”. Nu satt han där och svettades.
”Gillar du katter?”, frågade jag honom.
Han verkade vara en snäll och trevlig grabb. Helt klart outbildad, men inte dum. Men det var någonting konstigt med honom. Min dotter försökte förklara för mig att han var en ordentlig och bra kille. Hon hade känt honom i ungefär en månad. Efter att de lärt känna varandra kom han förbi varje dag, men han sov aldrig över.
Tydligen så hade han varje morgon innan skolan kommit förbi och plockat upp min dotter på sin cykel och efter skolan lämnade han av henne och såg till att hon gjorde sina läxor. Han tittade till henne när hon var sjuk och vi andra var på jobbet. Han investerade verkligen sin tid i henne. Han hade tålamod som en ängel när hon var på dåligt humör.
Han sa att han inte hade någon familj, inte någon utbildning eller ett riktigt jobb.
Hon beundrade verkligen den här killen och han gilla henne. Så vem var jag att döma?
Efter att de hade setts i ungefär åtta månader kom min son fram till mig. Han hade frågat runt lite om den här killen som min dotter träffade och det visade sig att han var hemlös. Pappan, som misshandlade honom, hade tagit livet av sig och hans missbrukande mamma hade stuckit tre veckor efter det. De hade bott i en husvagn som de hyrde. Han var 15 år när det hände och han levde i tre år på gatorna som hemlös – sovandes i parker, hos frälsningsarmen, hos ”vänner” och på billiga hotell. Han han även en del byggjobb.
Så där satt jag. Dagarna gick. Den här killen, 18 år, eller kanske 19, var artig, trevlig och dök alltid upp med ett leende på läpparna. Han brydde sig, han hjälpte till och han gjorde verkligen min dotter lycklig. Det här var en grabb som aldrig fick chansen att vara barn.
Ibland när han inte kom förbi vårt hus, på grund av att han var tvungen att jobba, så saknade vi honom. De är inte bästa kompisar, men min son kommer bra överens med honom. Min yngsta dotter tycker väldigt mycket om honom och min frus modersinstinkt verkar ha blivit ännu större sedan den här grabben kom in i bilden. Och vad det gäller mig själv? Jag var faktiskt orolig för honom och jag ville att han skulle bli lycklig.
Nästa dag gav jag honom nycklar till vårt hus. Jag berättade för honom att jag förväntade mig att han skulle komma hem varje kväll. De följande veckorna fixade vi till vårt gästrum så att han kunde bo där. Vi köpte till och med nya möbler. Han var verkligen duktig på att få saker gjorda och han var också väldigt händig. Han ville verkligen klara sig på egen hand och ha sitt eget företag, så vi såg till att han fick en utbildning som gav honom chansen.
Allt detta skedde år 2000. Nu, 15 år senare, så har min ”extra”-son och min dotter ett mycket välmående och framgångsrikt företag och de har gett oss tre underbara, vackra barnbarn. Förra året så blev det tvillingar, en liten flicka och en liten pojke. (Och ja, min dotters man gillar katter..).
Många gånger så gnäller folk på det liv dom tilldelats. För vissa är livet bara en plåga, en ökenvandring. Men samtidigt som det finns många som bara ger upp, eller är nära att ge upp, så finns det de människorna som oavsett hur många gånger de snubblar eller faller, alltid reser sig upp. Och det beror ofta på en sak: Att det finns goda människor som ger dom en hjälpande hand.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
