Jag har läst den här historien några gånger genom åren och den berör mig lika mycket varje gång. På en del sidor menar vissa att den faktiskt är sann och har hänt på riktigt, medan andra hävdar att det är en vandringssägen. Men oavsett hur det ligger till innehåller berättelsen en väldigt viktig poäng. De som betyder mest för oss i våra liv och som verkligen gör skillnad är sällan de som har högst status, de som tjänar mest pengar eller de mest framgångsrika. De som betyder mest är de som verkligen bryr sig om oss. Du förstår vad jag menar när du läst den och om du har djur själv, precis som paret i historien, kommer du troligen känna igen dig ännu mer.
Maria och Jimmy hade en hund som de döpt till ”Lucky” och han var verkligen en speciell hund.
Varje gång Maria och Jimmy hade besök över en helg eller liknande fick de alltid varna sina vänner att inte lämna väskorna öppna. Lucky hade nämligen ett särskilt intresse för prylar. Så fort han fick syn på något som föll honom i smaken plockade han med sig det och det var inte alltid säkert att prylens ägare skulle få tillbaka den.
Maria eller Jimmy brukade vara tvungna att gå ner till Luckys leksakslåda i källaren för att leta reda på skatterna hunden hade plockat med sig. Lucky brukade alltid förvara sina fynd i lådan och var väldigt noga med att sakerna stannade i lådan.
Så en grå och regnig dag nåddes Maria av det dystra beskedet att hon hade drabbats av bröstcancer. Hon var övertygad om att hon skulle dö, i hennes huvud rådde det ingen tvekan om att livet nu var över.
Hon bokades in för mastektomi, en operation där bröstvävnad opereras bort. Det var ingen överdrift att påstå att Maria var skräckslagen inför sin operation.
Kvällen innan hon skulle åka till sjukhuset låg hon och kramades med Lucky när det plötsligt slog henne… Vad skulle hända med Lucky? Även om den 3-åriga hunden gillade Jimmy, var det ändå Marias hund och hade alltid varit. ”Om jag dör kommer Lucky att bli övergiven”, tänkte Maria. Han kommer inte förstå att jag inte ville lämna honom. Taken på hur det skulle gå för Lucky gjorde henne mer ledsen än tanken på hennes egen död.
Operation blev tuffare för Maria än vad läkarna hade räknat med och hon tvingades att stanna på sjukhuset i över två veckor. Jimmy gick ut med Lucky varje kväll på långa promenader, men hunden satte sig på tvären varje gång och gnällde, gnydde och var allmänt ledsen.
Till sist kom så dagen när Maria fick lämna sjukhuset. När hon kom hem var hon så utmattad att hon inte ens orkade gå upp för trapporna till sovrummet.
Jimmy bäddade i soffan åt sin fru och lät henne sova. Samtidigt stod Lucky bredvid soffan och tittade på sin matte. Men han kom inte till henne trots att hon ropade. Maria blev självklart ledsen, men var så trött att hon helt enkelt bara somnade.
När hon efter en stund vaknade igen förstod hon till en början inte vad som var fel. Hon kunde inte röra på sitt huvud och hennes kropp kändes tung och varm. Men den panik hon kände förvandlades snart till ett gapskratt när hon insåg vad som pågick. Hon var helt täckt, bokstavligen, av varenda liten skatt som Lucky ägde!
Medan Maria hade sovit hade den sorgsna hunden gjorde vad han kunde för att få henne att må bättre. Lucky hade helt enkelt sprungit upp och ner, gång efter gång, och hämtat alla de saker han gillade här i livet för att ge till sin älskade matte. Han täckte henne helt enkelt med sin kärlek.
Maria blev så tagen av hundens kärlek att hon helt enkelt glömde bort att hon var svårt sjuk. I stället började hon och Lucky att leva igen och de gick långa promenader, längre och längre för varje dag som passerade.
Det har nu gått 12 år sedan operationen och Maria är fortfarande frisk från sin cancer. Lucky? Han stjäl fortfarande skatter och placerar i sin leksakslåda i källaren. Men Maria är alltjämt hans mest älskade skatt.
Dela gärna detta vidare om du också tycker att hundar är människans bästa vän och att de förtjänar all kärlek de kan få.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
