Många är rädda för att bli gamla. Tänk att inte kunna röra sig fritt, få dålig syn och ha svårt med minnet.
Kanske har dina barn flyttat långt bort och kan inte komma och hälsa på dig så ofta, kanske har du inga barn alls.
Dina vänner har dött, det finns ingen, som bryr sig om dig kvar.
Om du inte klarar dig själv längre får du flytta till ett vårdhem eller hospice. Förhoppningsvis finns det någon som håller dig sällskap där, men gör det inte de förblir du ensam.
Många gamla dör ensamma och bittra över hur livet blev de sista åren.
Det är viktigt att komma ihåg de som blir äldre, alla kommer vi att hamna där någon gång.
Den här dikten, som blev känd 1973 hittades efter att en gammal kvinna som dött på ett vårdhem. Den sätter verkligen fingret på något som vi alla borde ha i åtanke.
Enligt Sunday Post skrevs den 1966 av sköterskan Phyllis McCormack, anställd på ett skotskt vårdhem.
Vad ser ni systrar, vad ser ni säg, förklara vad ni ser när ni ser på mig.
En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick, osäker om vanor, med frånvarande blick.
Som spiller ut maten och inte ger svar, när ni muttrar om henne som aldrig blir klar.
Som inte ser ut att märka vad ni gör, och ständigt tappar käppen och inte ser sig för.
Som viljelöst låter er göra hur ni vill, med matning och tvättning och allt som hör till.
Är det så ni tänker när ni ser mig säg? Öppna ögonen systrar, titta närmare på mig.
Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still, som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.
Jag är ett tioårs barn med en far och en mor, som älskar mig och min syster och bror.
En sextonårs flicka smäcker och grann, med drömmar att snart få möta en man.
En brud nästan tjugo – mitt hjärta slår volt, vid minnet av löften jag givit och hållit.
Vid tjugofem- nu har jag mina egna små, som behöver mig i hemmets lugna, trygga vrå.
En kvinna på trettio, mina barn växer fort, och hjälper varandra i smått och stort.
Vid fyrtio är de vuxna och alla flyger ut, men maken är kvar och glädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller upp vår dag, åter har vi småttingar min älskade och jag.
Mörka dagar faller över mig, min make är död, jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.
De mina har nog med att ordna med sitt, men minnet av åren och kärleken är mitt.
Naturen är grym, när man är gammal och krokig, får den en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna, som sett krafterna tyna och charmen försvinna.
Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka, då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.
Jag minns min glädje, jag minns min smärta, och jag älskar och lever om livet på nytt.
Jag tänker på åren, de alltför få som har flytt, och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.
Om ni öppnar era ögon, systrar, så ser ni ej, bara en knarrig gammal gumma.
Kom närmare, se mig.
Ta aldrig för givet att de gamla runt i kring oss inte ser eller hör. De lever ännu och har känslor precis som dig och mig.
Det kan räcka med ett leende, ett hej eller att du offrar några minuter av din tid för att du ska förgylla någons dag.
Ha denna dikt i åtanke nästa gång du träffar någon som är äldre, och jag är säker på att du kommer att få igen det när det är din tur att bli gammal.
Dela gärna dikten med dina vänner på Facebook, ju fler som får läsa dikten, desto fler gamla kommer att mötas av ett leende.
