Gråtande barn på väggarna där hemma? Det kanske låter som otänkbar inredning, men faktum är att på 70-talet fanns tavlor med gråtande barn i var och varannan svensk stuga. Min familj hade ingen sådan konst i hemmet, men jag minns att både min mormor och farmor hade denna tavelkonst i sovrummen.
Faktum är att under 70-talet ska det bara i Sverige ha sålts omkring 1,3 miljoner exemplar av tavlorna, som massproducerades och såldes över hela världen. Vad de flesta inte vet är att tavlorna under 1980-talet skapade en folkstorm i England. En folkstorm som startades av brandmän vilka menade att tavlorna bar på en fruktansvärd förbannelse.
”Gråtande barn” var titeln på tavlorna vars original målades av italienske konstnären Bruno Amadio. I början av 50-talet kom dessa konstverk att massproduceras utan Amadios vetskap, och spridas över hela världen. I Sverige dröjde det till 70-talet innan miljoner svenskar slog till och hängde de vackra, men ack så kontroversiella motiven i deras hem.
Den enorma försäljningssuccé som motiven på gråtande barn skapade, innebar att mängder av konstnärer gick i Amadios fotspår. Reproduktionen under 1980-talet var enorm. Men det var också under detta årtionde som myter om dess ursprung och barnen på bilderna började att spridas som löpeld.
Enligt en av alla dessa myter var Amadio bitter för att han aldrig blivit erkänd som konstnär, och därför ingick ett avtal med djävulen. Peter Ekström, konstnär och rektor för Örebro Konstskola, skriver följande: ”Amadio bodde nära ett barnhem. Detta ska antingen ha varit utanför Padua i Italien (där han verkligen levde) eller i Sevilla i Spanien (där han inte har bott). På barnhemmet fanns 27 pojkar. Dessa blev Amadios modeller och enligt myten gjorde han alltså exakt 27 målningar. Det var dessa målningar som blev så enormt populära och skulle ha gjort Amadio rik om han inte hade blivit bedragen. Men när det inte fanns någon mer pojke att måla av så brann barnhemmet ner och alla de 27 pojkarna dog i elden.”
Myterna om tavlorna började sätta skräck i människor, och nådde i mitten av 80-talet sin kulmen i England. Anledningen var paret Ron och May Halls hus, som precis brunnit ner till grunden. I tidningen The Sun intervjuades en brandman som varit på plats vid olyckan. Han avslöjade i tidningen att det var endast ett föremål som inte alls skadats i branden. Föremålet? En tavla med ett gråtande barn.
Artikeln skapade folkstorm i England och folk vallfärdade till sopstationer för att kasta alla sina tavlor med gråtande barn. Men myten om att en förbannelse vilade över tavlorna skulle ta slut precis där den började – med tidningen The Sun.
De bad helt sonika sina oroliga läsare att skicka in tavlor av gråtande barn. Detta för att i ett uppmärksammat experiment testa om det otänkbara kunde vara sant; att tavlorna vilade på en förbannelse och var inblandade i alla dessa husbränder.
”2500 bilder fick man in och dessa eldades upp under spektakulära former i ett stort bål”, skriver konstnären Peter Ekström.
Bålen blev fakta, och kunde ta slut på alla myter. The Sun valde också att intervjua en brandchef som försäkrade alla om att tavlorna inte kunde starta bränder, det skriver Norran.
Myterna och skräckhistorierna om de omåttligt populära barntavlorna är i dag en charmig del av konsthistorien. Jag personligen har alltid haft en relation till dessa tavlor tack vare mina mor- och farföräldrar, men hade inte en aning om den folkstorm som de skapade på 80-talet. Detta tror jag gäller för väldigt många av oss, och därför hoppas jag att vi kan sprida vidare detta så att fler få ta del av denna fascinerande historia.
