I bland kan jag känna vi stressar igenom livet, vi har så mycket med att bara hinna med att vi glömmer bort det som verkligen betyder något. I alla fall kan det vara så för mig. Den här historien dök först upp på Facebook. Jag tror den har en del att lära oss om vikten att ha tålamod, att stanna uppoch reflektera och att ta oss tid för våra nära och kära. Livet handlar inte alltid om de stora händelserna, i bland är det de små ögonblicken som verkligen betyder något. Läs den och dela den med dina nära och kära, de är det viktigaste du har.
En taxichaufför bosatt i New York skrev:
Så fort jag kommit fram till den angivna adressen började jag tuta. Efter att ha väntat i fem minuter, tutade jag igen. Eftersom det var min sista kund för kvällen, funderade jag först på att köra i väg när ingen kom.
Men i stället parkerade jag och gick upp till ytterdörren för att knacka på.
– En minut, svarade en äldre röst med svag stämma.
Jag hörde att något släpades över golvet. Efter en lång paus öppnades dörren. En liten kvinna omkring 90 år stod framför mig. Hon var klädd i en mönstrad klänning och en hatt av typen ”pillerburk”. Hon såg ut som om hon tagits direkt från en film från 40-talet. I handen höll hon en liten nylon resväska. Lägenheten såg ut som om ingen hade bott där på många år. Alla möbler var täckt med vita lakan.
Det fanns inga klockor på väggen eller konst på väggarna. I ett hörn stod en kartong fylld med bilder och glassaker.
– Kan du bära min resväska till bilen? frågade damen. Jag bar resväskan till hissen och gick tillbaka för att hjälpa henne till bilen.
Hon höll min arm när vi långsamt gick mot trottoarkanten. Damen tackade mig om och om igen.
– Det finns inget att tacka för. Jag försöker att behandla mina passagerare på samma sätt som jag hade önskat att någon behandlade min mamma.
– Vilken fin pojke du är, sade damen.
När vi kom in i taxin, gav hon mig adressen och frågade om jag kunde köra genom centrum.
– Det är inte den kortaste vägen, savarade jag genast.
– Det stör mig inte, sa hon och fortsatte:
– Jag har inte bråttom, jag är bara på väg till äldreboendet.
Jag tittade i backspegeln. Hennes ögon var fuktiga.
– Jag har ingen familj kvar, sa hon med mjuk röst innan hon fortsatte:
– Doktorn säger att jag inte har långt kvar.
Jag lutade mig framåt en aning och stängde av mätaren.
– Vilken väg vill du att jag ska köra?
Under de två timmar som följde åkte vi runt genom staden. Hon visade mig den byggnad där hon en gång hade arbetat som hissoperatör.
Vi körde genom området där hon och hennes man hade levt när de var nygifta. Hon ville att jag skulle stanna framför ett möbellager som en gång hade varit en balsal dit hon hade gått för att dansa som ung.
Några gånger bad hon mig att köra långsamt framför en viss byggnad eller gathörn. Vi satt där tysta och stirrade ut i mörkret utanför.
När den första solstrålen träffade bilen sa hon plötsligt:
– Jag är trött. Låt oss gå nu.
Vi körde under tystnad till den adress som hon gett mig. Det var en låg byggnad, som liknade en rehabiliteringshem.
Två vakter närmade sig taxin när vi stannade. De var ivriga och måste ha väntat henne.
Jag öppnade bagageutrymmet, tog ut den lilla resväskan och la den vid dörren. Damen hade redan placerats i en rullstol.
– Hur mycket jag är skyldig dig?
Hon sträckte sig efter sin väska.
– Ingenting, sa jag.
– Du måste ju ta betalt för att kunna försörja dig, svarade hon.
– Det finns flera kunder”, svarade jag.
Nästan utan att tänka böjde jag mig ner och gav henne en kram.
– Du gav en gammal kvinna ett lyckligt ögonblick. Tack så mycket.
Jag kramade hennes hand och började gå mot bilen i det svaga morgonljuset. Bakom mig stängdes dörren, ljudet var det av ett liv som stängs.
Jag plockade inte upp några fler kunder. Jag körde runt och lät tankar flöda fritt. Resten av dagen kunde jag knappt prata. Tänk om att kvinnan hade fått en arg förare, som var otålig vid arbetspassets slut? Vad hde hänt om jag hade struntat i att gå fram till dörren och bara tutat en gång för att sedan köra i väg?
Efter att jag funderat ett tag slog det mig att jag förmodligen aldrig gjort något viktigare än att köra den där damen den där kvällen.
Vi tror att livet handlar om de stora händelserna, men vissa gånger är det de små stunderna som döljer de viktigaste ögonblicken.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
