Få saker i livet är så förkrossande och smärtsamma som att förlora ett barn.
Många tänker kanske nu i första hand på äldre barn, de som redan har blivit födda. Men sedan finns det också missfall.
Alla som har tvingats uppleva ett missfall, och dessa är vanliga, vet om den obeskrivliga sorg som följer. Att sätta ord på smärtan är däremot inte det enklaste – så när jag såg det här gripande Facebook-inlägget, som skrevs av Emily Christine Fauver i januari 2017, kände jag genast att det behövde delas vidare. Hennes ord var bara så hjärtskärande, och träffade mig rakt i bröstet.
Läs hennes berättelse, som talar så kraftfullt till hjärtat och själen, här nedan.
”Jag var verkligen tvungen att kissa men de lät mig inte gå. De sa att jag behövde en full blåsa eftersom det då är lättare att se bebisen under ultraljudet. Jag kommer ihåg att jag kände mig så frustrerad, inte bara på grund av min fulla blåsa, utan också eftersom jag var tvungen att fylla i vad som kändes som 50 sidor pappersarbete innan jag kunde tömma blåsan och se bebisen som jag väntat på att se i åtta veckor.
Till slut leddes jag in till undersökningsrummet där alla välkomnade mig med ett leende eftersom lyckan i att bära på ett barn är så smittsam. Ultraljudet började och jag såg bilderna rakt framför mig. Mitt hjärta slog ett dubbelslag. Detta var så spännande!
Det här var dagen som jag och min make hade väntat på i över ett års tid.
Men bilderna var annorlunda än de jag hade sett mina väninnor publicera på Facebook. Något var fel.
Jag såg ingenting eftersom min kropp bara var timmar ifrån ett missfall.
Sköterskan som gjorde ultraljudet var tyst och jag bara visste. Hon lämnade rummet och min make försäkrade mig snabbt om att ”allt var okej”. Men det kan du inte säga till en tjej som har sett hundratals ultraljudsbilder, som har sökt på hashtaggen ”8 veckor” på Instagram för att se hur bebisen nu såg ut.
Jag visste att det inte stämde och det gjorde det inte.
Jag kommer ihåg att jag var rädd för att gråta. Jag kände att jag inte förtjänade att gråta eftersom ”det inte hade gått så långt” och ”det här händer hela tiden”.
Jag kommer ihåg att jag kämpade allt jag orkade för att hålla tillbaka tårarna och att jag inte kunde se min man i ansiktet eftersom jag visste att hans smärta skulle krossa mig.
Jag skickades hem för att låta min kropp ha sin egen gång och det hade den. Jag kände allt men kunde inte visa det. Min läkare lät mig inte gå utan en varning och hon hade rätt om allt. Men vad hon inte varnade mig om var allt som skulle hända efter den första hjärtesorgen och den första smärtan.
Hon berättade inte att jag skulle bli påmind i flera veckor eftersom min kropp behövde så lång tid för att ”städa ut”. Hon berättade inte att jag skulle behöva se min make gråta. Hon berättade inte hur svårt det skulle bli att berätta för min mamma vad som hade hänt. Hon berättade inte att min kropp skulle fortsätta tro att den var gravid i flera veckors tid. Hon berättade inte hur svårt det skulle bli att förklara för folk att jag mådde bra när jag inte gjorde det. Hon berättade inte att det skulle göra mig till en avundsjuk person över en natt. Hon berättade inte hur mycket svårare frågan ”när ska du ha barn?” skulle bli. Och hon berättade inte att det skulle vara så svårt att förlora något jag aldrig hade träffat.
Men hon berättade att det var okej att gråta och hon berättade att jag inte var ensam.
Missfall är SÅ verkliga och så vanliga, faktum är att en av fyra kvinnor upplever ett missfall; men låt inte det få er att tro att det gör mindre ont. Oavsett hur hög statistiken är så kände jag mig fortfarande ensam och jag har äntligen förstått varför: eftersom ingen pratar om det.
Det var inte förrän jag började prata om det med vänner och familj som jag sakta insåg att jag inte var ensam. Att min mamma, min moster, min syster och min systers bästa vän alla hade upplevt den här hjärtesorgen och smärtan, en hjärtesorg och smärta som jag inte skulle önska min värsta fiende.
Folk kanske undrar varför jag väljer att prata om det här flera månader senare, men den hårda verkligheten är att tiden inte alls läker alla sår så jag hoppas det hjälper mig i läkningsprocessen att dela med mig av min historia. Jag söker inte medlidande och jag letar inte efter svar. Jag delar det här så att kanske en mindre kvinna kan känna sig ensam och använda det här som en påminnelse eller ett meddelande om att det finns hopp efter hjärtesorgen.
Det här hoppas jag för dig…
Jag hoppas att du inte känner dig ensam.
Jag hoppas att du tillåter dig själv att gråta.
Jag hoppas att du ser ljuset i slutet av tunneln.
Jag hoppas att du, trots att din tro kommer testas, fortsätter vara stark.
Jag hoppas att du finner frid.
Jag hoppas att du inte är rädd för att försöka igen.
Jag hoppas att du inte anklagar dig själv.
Jag hoppas att dina vänner kramar dig lite hårdare.
Jag hoppas att du ger någon annan hopp genom dina svårigheter.
Jag hoppas att du är ett ljus i den svåraste av tider.
… och jag hoppas att du firar bebisens liv så mycket som du firar nästa eftersom oavsett hur kort ett liv är så förtjänar allt liv att firas och all förlust att sörjas.
Känn dig fri att dela om det här talade till dig eller om du känner att det kan tala till någon du känner.”
{Matteus 7:7}
Överväg gärna att dela vidare Emilys kraftfulla berättelse till alla kvinnor du känner som har gått igenom något tufft. Vem vet, du kanske ger dem ro i hjärtat genom att påminna dem om att de inte är ensamma.
