Kära förälder:
Jag vet. Du är orolig. Varje dag kommer ditt barn hem med en historia om den DÄR ungen. Den där som alltid slår, nyper, river och kanske till och med biter andra barn. Den som alltid måste hålla min hand i korridoren. Den som har en egen plats på mattan, och ibland sitter på en stol i stället för på golvet. Den som inte fick vara med och leka eftersom klossar inte är till för att kasta. Den som klättrade över staketet vid lekplatsen fast jag sa åt henne att sluta. Den som blev så arg så att han hällde mjölk på golvet. Med flit. Medan jag tittade. Och sedan, när jag bad honom att städa upp, tömde HELA automaten med pappershanddukar. Med flit. Medan jag tittade. Den som faktiskt SVOR under gymnastiklektionen.
Du är orolig för att DET barnet stör ditt barns lärande. Du är orolig att han tar upp för mycket av min tid och energi, och att ditt barn inte får sin beskärda del. Du är orolig att hon verkligen kommer att skada någon en dag. Du är orolig att den ”någon” kan vara ditt barn. Du är orolig att ditt barn ska känna att hon måste bli arg för att få uppmärksamhet. Du är orolig att ditt barn ska halka efter akademiskt för att jag kanske inte märker att han har svårt att hålla i en penna. Jag vet.
Ditt barn, det här året, i det här klassrummet, i den här åldern, är inte det DÄR barnet. Ditt barn är inte perfekt, men hon följer i allmänhet reglerna. Han kan dela leksaker med andra. Hon kastar inte möbler. Han räcker upp handen när han vill säga något. Hon jobbar när det är dags att jobba, och leker när det är dags att leka. Man kan lita på att han kan gå till toaletten och tillbaka igen utan några busstreck. Hon kan inte några fula svordomar. Jag vet.
Jag vet, men jag är också orolig.
Du förstår, jag oroar mig hela tiden. För dem ALLA. Jag oroar mig för hur ditt barn håller pennan, för ett annat barn som inte kan tala rent, för det där lilla blyga barnet och för den som alltid har tom matlåda med sig. Jag är rädd för att Gavins jacka inte är tillräcklig varm, och för att Talithas pappa skriker på henne när hon skriver bokstaven B baklänges. När jag sitter i bilen och när jag står i duschen upptas jag av detta oroande.
Men jag vet, du vill prata om DET barnet. Eftersom Talithas baklänges-B inte kommer att ge ditt barn en blåtira.
Jag vill prata om DET barnet också, men det finns så många saker som jag inte kan berätta för dig.
Jag kan inte berätta att hon blev adopterad från ett barnhem när hon var 18 månader.
Jag kan inte berätta att han går på en specialdiet för att utesluta eventuella matallergier, vilket gör att han är hungrig. HELA. TIDEN.
Jag kan inte berätta att hennes föräldrar är i mitten av en fruktansvärd skilsmässa, och att hon bor med sin mormor.
Jag kan inte berätta att jag oroar mig för att mormodern dricker…
Jag kan inte berätta att hans astmamedicin gör honom orolig.
Jag kan inte berätta att hennes mamma är ensamstående, så dottern är i skolan från tidig morgon när fritis öppnar tills att det stängs på kvällen, och resan mellan hemmet och skolan tar 40 minuter, vilket innebär att hon får mindre sömn än de flesta vuxna.
Jag kan inte berätta att han har blivit vittne till våld i hemmet.
Det är okej, säger du. Du förstår att jag inte kan dela med mig av personliga eller familjerelaterade uppgifter om barnen. Du vill bara veta vad JAG GÖR åt det barnets beteende.
Jag skulle vilja berätta. Men jag kan inte.
Jag kan inte berätta att hon får professionell hjälp med språket, att terapeuten ser en kraftig försening av språkutvecklingen, samt att hennes aggression är kopplad till frustrationen över att inte kunna kommunicera.
Jag kan inte berätta att jag träffar hans föräldrar VARJE vecka, och att de båda brukar brista ut i gråt under dessa möten.
Jag kan inte berätta att barnet och jag har ett hemligt tecken för att hon ska kunna signalera när hon behöver sitta själv en stund.
Jag kan inte berätta att han brukar vila i mitt knä, eftersom ”jag mår bättre när jag får höra ditt hjärta, fröken.”
Jag kan inte berätta att jag i 3 månader minutiöst studerat och lärt mig förutse hennes aggressiva incidenter, och att hon nu har sjunkit från 5 incidenter per dag, till 5 incidenter i veckan.
Jag kan inte berätta att jag och skolsekreteraren har kommit överens om att jag kan skicka honom till kontoret för att ”hjälpa till” när jag ser att han behöver ett miljöombyte.
Jag kan inte berätta om den gången jag ställde mig upp på ett personalmöte och, med tårar i ögonen, bad mina kollegor att de skulle hålla ett extra öga på henne. Att de skulle vara snälla mot henne fast de var frustrerade över att hon slagit någon IGEN, och den här gången, precis framför en lärare.
Saken är den att det finns så många saker som jag inte kan berätta om DET barnet. Jag kan inte ens berätta bra saker.
Jag kan inte berätta om hur han jobbar med att vattna blommorna i klassrummet, och att han grät när en av växterna dog under julledigheten.
Jag kan inte berätta att hon kysser sin lillasyster hejdå varje morgon, och viskar ”Du är mitt solsken” innan mamman drar iväg med vagnen.
Jag kan inte berätta att han vet mer om åska än de flesta meteorologer.
Jag kan inte berätta att hon ofta ber om att få hjälpa till att vässa pennorna under rasten.
Jag kan inte berätta om hur hon stryker sin bästa väns hår under vilotimmen.
Jag kan inte berätta om hur han rusar fram med sin favoritnalle till klasskamraten som gråter.
Saken är den, käre förälder, att jag bara kan prata med dig om DITT barn. Så, vad jag kan säga är detta:
Om någonsin, vid något tillfälle, DITT barn, eller någon av dina barn, blir DET barnet …
Jag delar inte dina personliga familjeangelägenheter med andra föräldrar i klassrummet.
Jag kommer att kommunicera med dig ofta, tydligt och vänligt.
Jag kommer att se till att det finns näsdukar i närheten på alla våra möten, och om du vill, håller jag din hand när du gråter.
Jag kommer att kämpa för att ditt barn och din familj får tillgång till specialisttjänster, och jag kommer att samarbeta med dessa specialister i största möjliga utsträckning.
Jag kommer att se till att ditt barn får extra mycket kärlek och tillgivenhet när hon behöver det som mest.
Jag kommer att vara en röst för ditt barn på vår skola.
Jag kommer, oavsett vad som händer, att fortsätta leta efter och hitta de goda, fantastiska, speciella och underbara sakerna med ditt barn.
Jag kommer att påminna honom och DIG om de här goda fantastiska speciella underbara sakerna, om och om igen.
Och när en annan förälder kommer till mig, med funderingar om ditt barn…
Då kommer jag att berätta allt detta, igen.
Med så mycket kärlek,
En Lärare.
Den här texten är skriven av Amy Murray och översatt till svenska. Amy bloggar på www.missnightmutters.com. Hon finns också på Twitter som @happycampergirl, och på Facebook som Miss Night’s Marbles. Hon har varit med och grundat #kinderchat (www.kinderchat.org), som är en global gemenskap för lärare som undervisar små barn.
