Så idag ringde jag och sjukskrev mig från jobbet då jag varit så sjuk. Men jag behövde samtidigt desperat få mitt hår klippt så jag tänkte att jag kunde springa in till en frisör och fixa det snabbt efter att jag släppt av min lillasyster hos min pappa. När jag gick in hos frisören satt där en liten flicka med VACKERT blont hår tillsammans med sin mamma. Den lilla flickan grät och det gjorde även hennes mamma.
Jag fick sitta bredvid dem och innan de började schamponera mitt hår hörde jag hur mamman sa ”oroa dig inte, efter din cellgiftsbehandling kommer de växa tillbaka”. Det krossade mitt hjärta. Så jag gick fram till dem och presenterade mig, flickans namn var Rachel. Hon var 8 år gammal och hon hade cancer i tredje stadiet – en tumör i den högra delen av hennes hjärna. Hon var så upprörd över att förlora sitt hår, men hon berömde mig för mitt hår.
Så jag satte mig ner och sa ”hår är överskattad så låt oss göra det här tillsammans. Det kommer alltid att växa tillbaka.” Jag såg faktiskt hur hon skrattade när jag rakade mitt huvud för jag bad frisörerna att sluta halvvägs så att jag skulle se rolig ut. Jag har aldrig varit så lycklig över att göra något i hela mitt liv och att se en liten tjej med så mycket glädje när hon egentligen led så mycket. I ärlighetens namn kommer hon troligen inte leva för att se sin 16- eller 21-årsdag, sin första pojkvän, sin första bal osv. Medan jag stressar upp mig över små saker och stannar hemma för att jag har en förkylning. Jag ångrar inte den här upplevelsen alls, jag menar, det är bara hår.
Jag antar att jag idag officiellt kan kalla mig för ”GI Jane” och dessutom… idag köpte jag min första peruk.”
Om du också tycker att den här tjejens gest var väldigt fin och omtänksam får du gärna klicka på gilla här under.