En soldat skulle slutligen återvända hem, efter att ha kämpat många år i Vietnamkriget.
Innan avfärd till hemstaden ringde han upp sina föräldrar, som bodde i Los Angeles.
”Mamma och pappa, nu kommer jag hem. Men jag har en tjänst jag skulle vilja be er om. Jag har en vän som jag skulle vilja ta med mig”.
”Visst”, svarade föräldrarna och fortsatte:
”Vi ser fram emot att få träffa din vän”.
Men deras son hade något ytterligare att berätta.
”Det är något ni bör veta”, sa han.
”Min vän blev allvarligt skadad under striderna. Han trampade på en landmina och förlorade en arm och ett av sina ben. Han har ingenstans att ta vägen, så han skulle vilja bo hos oss”.
Föräldrarna fick en klump när det hörde sonens ord på telefonen.
”Jag är ledsen att höra det, min son. Men vi kanske kan hjälpa honom att hitta någonstans att bo”, svarade pappan.
”Nej, mamma och pappa. Jag vill att han kommer och bor hos oss”, vädjade sonen.
”Min son”, svarade pappan och fortsatte:
”Du vet inte vad du begär av oss. En person med ett sådant handikapp skulle vara en stor börda för oss. Vi har våra egna liv att sköta, vi kan inte släppa allt och börja vårda en främling i vårt hem. Jag föreslår att du kommer hem till oss och försöker glömma den här killen. Han kommer hitta ett sätt att klara sig själv, det finns andra som kan hjälpa sådana som han”.
Nu fick sonen nog och lade på luren. Föräldrarna hörde inte av honom mer efter det. Några dagar senare ringde det dock återigen i telefonen – den här gången från polisen i Los Angeles.
”Eran son är död”, meddelande polisen.
Sonen har avlidit efter ett fall från en hög byggnad, fick föräldrarna höra. Polisen trodde det rörde sig om ett självmord.
De förkrossade föräldrarna åkte in till staden och fördes till bårhuset, för att identifiera sonens kropp. De kände igen honom, men till deras fasa upptäckte de något som de inte vara förberedda på.
Deras son hade bara en arm och saknade ett ben.
Denna tragiska historia, som troligtvis är baserad på en vandringssägen, är inte bara sorglig i sig, den innehåller också några tänkvärda poänger. Att passa in och ha ett vackert utseende är mycket viktigt i dagens samhälle. Den som inte anses vara ”vacker” eller som har ett handikapp döms ofta helt utifrån det yttre. Att döma någon på förhand, och enbart utifrån sitt utseende, begränsar inte bara den person du tittar ned på, utan också dig själv.
Om någon drabbas av en olycka eller sjukdom som förändrar utseende får personen ofta medkänsla och stöd från sina anhöriga och vänner. Men vi behöver bli bättre på att visa att vi finns där till alla som kan tänkas behöva det, inte bara de som står oss närmast!
Dela gärna vidare den här historien om du också tycker att vi borde försöka bli bättre på att acceptera människor som de är, och för att hjälpa till att öka förståelsen för dem som ser lite annorlunda än oss!