”Min yngsta son har en slags muskelsjukdom som gör honom väldigt svag. Även om han kan gå så kan han varken springa eller hoppa och ramlar omkull titt som tätt. Jag behöver väl knappast tillägga att han tycker det är både besvärligt och pinsamt (han är 16 år gammal).
Vi var på en restaurang och min son gick bredvid mig med sina skosnören uppknutna. Oturligt nog snubblade han till, och på grund av sin muskelsvaghet så kunde han inte hålla balansen utan kraschade rätt ner i golvet i mitten av den fullsatta restaurangen.
Då kastade sig min dotters pojkvän, utan att blinka, ned på golvet bredvid honom och frågade ”hur går det härnere då?”. Han småpratade även lite för att få bort min sons pinsamma känslor över sitt fall, och det löste hela situationen.
Han har alltid behandlat min son som sin egen lillebror men den gesten han gjorde på restaurangen var helt oförglömlig.
Behöver jag säga att han älskat honom som en egen son sedan dess?”