Så… Jag är den elakaste mamman någonsin… Alltså… Någonsin.
Jag tog med barnen till Dairy Queen (en snabbmatsrestaurang, reds. anm.) efter middagen. De beställde sina efterrätter och vi väntade i ungefär fem minuter på att vårt nummer skulle ropas upp. Den unga tjejen (kanske 17 år gammal) i kassan gav varje barn sin glass. Inte ett av dem såg henne i ögonen. Inte ett av dem sa tack. Inte till henne, inte till mig… Så jag väntade.
Jag räknade till 10 i mitt huvud medan de dök ner i sin glass och den unga tjejen tittade bara på mig (antagligen för att hon trodde att jag hörde röster) och jag titta på mina barn medan de vandra ut genom dörren.
Jag följde efter dem ut där jag lugnt och sansat samlade in deras glassar och mina barn såg sedan i skräck på hur jag kastade alla i en papperskorg i närheten. Alla tre blev fullständigt hysteriska. Jag väntade. I tystnad. Lugn. När de insåg att jag hade något att säga lugnade de ner sig.
Jag förklarade för dem att en dag, om de hade tur, skulle de få ett lika bra jobb som den unga tjejen hade. Och jag hoppas att människor ser dem då. Verkligen ser dem. Ser dem i ögonen och säger tack så mycket. Vi är för gamla för att gå igenom våra dagar utan att bete oss artigt och med vanligt mänskligt hyfs.
Så idag är jag den elakaste mamman i världen.
Här kan du läsa mammans originalinlägg (på engelska).
Jag tycker sannerligen att hon tog rätt beslut när hon slängde barnens glassar. Ibland behöver man statuera exempel för att lära någon en läxa. Du får gärna dela det här vidare om du håller med.