”För ett antal år sedan var jag och min sexårige son och shoppade på en stor galleria. Vi var inne i en av de där leksaksaffären där leksakerna står stapplade från golvet till taket.
Inne i affären såg vi en ung man med skägg som satt i en rullstol. Han såg ut att ha varit i en hemsk olycka för han saknade båda sina ben och hans ansikte hade flera ärr.
När min son såg killen i rullstolen sa han högt: Kolla på den mannen mamma!”.
Jag gjorde det normala som en mamma gör i den situation och försökte hyscha min son och sa att det inte var artigt att peka. Men min son släppte min hand och sprang ner för gången till killen i rullstol.
Min son stod rakt framför killen och sa högt till honom: ”Wow, vilket häftigt örhänge! Var har du hittat ett så coolt örhänge?”
Den unga killen fick ett stort leende som lyste upp hela ansiktet. Han blev så himla glad av kommentaren från min son. Sedan fortsatte de att prata med varandra under några minuter om örhänget och andra ”coola saker”. Det gjorde ett livslångt intryck på mig.
För jag hade bara sett en svårt ärrad man i en rullstol, men min sexårige son såg en häftig kille med ett örhänge.”