”Mina föräldrar kom aldrig riktigt överens med varandra när jag växte upp, och även när jag var ung förstod på något sätt att de inte älskade varandra. En dag när jag var tio år packade min mamma till slut alla sina saker och lämnade hemmet när min pappa var på jobbet. Hon rensade verkligen huset på allt; möbler, kläder, hushållsartiklar, elektronik. Hon packade in allt i en skåpbil, körde iväg och lämnade mig. Jag kommer ihåg att jag grät, skrek och försökte hålla kvar henne så att att hon inte skulle åka, eller åtminstone ta mig med henne.
Hur som helst, så ringde jag min pappa och berättade vad som hade hänt. Han kunde inte gå tidigt från sitt jobb men sa att han skulle komma så fort han kunde och att jag skulle låsa dörrarna och fönstren och hålla mig i säkerhet inomhus.
Jag vet inte varför men jag började tänka på de varma smörgåsarna som min pappa alltid gjorde till mig, så jag bestämde mig för att göra en till honom. Jag tror att jag mest behövde något att göra. Så jag gjorde en varm macka till honom, la den på en papperstallrik som jag hittade, eftersom min mamma hade tagit allt porslin, och satte mig på yttertrappan och väntade på honom. Jag stirrade mest på den och det slutade med att jag satt där i ungefär fyra timmar.
När pappa kom hem blev han chockad över hur tomt huset var. Jag höll upp papperstallriken till honom och sa: ”Jag gjorde den här till dig”. Han tog den, satte sig ner och åt den tillsammans med mig. Jag kunde se att han gjorde sitt bästa för att inte gråta framför mig, så jag låtsades om att jag inte såg hans tårfyllda ögon.
Min pappa pratar fortfarande om den dagen i dag, fem år senare. Han berättar hur den lilla gesten blev till något positivt på en av de värsta dagarna i hans liv. Han säger att jag räddade hans liv.”