Så här skriver sonen i brevet:
Min familj kämpade verkligen ekonomiskt och vi var förmodligen den fattigaste familjen när jag gick i skolan.
Varken mamma eller pappa hade råd att köpa saker till mig. Vi hade absolut inte råd med några fritidsaktiviteter, än mindre att gå ut och äta på restaurang. Faktum är att jag aldrig brukade ha lunch med mig till skolan, jag svalt. Ibland letade jag runt i hela huset efter mynt, så att jag åtminstone kunde köpa några kex i skolans maskin. Jag valde alltid det kexet med mest näring sett till priset.
Det var inte det att mina föräldrar var snåla eller behandlade mig dåligt. Jag visste jag att mina föräldrar skulle skämt bort mig med god mat och fina kläder, om de bara hade haft möjligheten. Saken var bara att det inte var omöjligt.
När jag gick i gymnasiet fick jag min första lön. Det första jag gjorde var att smyga ned 100 kronor i mammas plånbok, utan hennes vetskap. Jag visste att hon verkligen behövde pengarna. Jag var på jobbet nästa dag när mamma ringde mig och frågade om vi skulle äta lunch tillsammans. ”Vi går på en lunchrestaurang!”, ropade hon i andra änden.
Jag mötte upp henne och vi beställde vår mat tillsammans. ”Jag bjuder på detta”, log hon glatt och plockade fram en 100-lapp ur plånboken.
Jag berättade aldrig för henne att det var jag som lagt pengarna där. Hon har heller ingen aning om hur mycket hon berörde mitt hjärta den där dagen.
Den första personen hon tänkte på när hon hade pengar var mig, hennes son.
Dela gärna vidare denna lilla berättelse om du blev lika berörd som jag blev.