”När jag satt i min bil på parkeringen utanför pantbanken, så höll jag min mammas bröllopsring i mina händer, och var redo att gå in för att sälja den för några tusenlappar.
I mitt huvud hade jag planerat allt. Hon trodde nämligen redan att hon hade tappat den i diskhon. Det hon inte visste var att jag hade lyckats få upp den igen.
När jag satt i bilen såg jag ett ungt par med två barn. Barnen var kanske 8 och 10 år. De var så uppspelta eftersom de precis hade köpt ett nytt tv-spel. Då började jag tänka tillbaka på när jag var i samma ålder och bara var ett oskyldigt barn.
Då sköljdes en enorm flod av minnen genom mitt huvud. Jag tänkte på alla lyckliga stunder jag har haft med mina föräldrar och det slutade med att jag satt och storgrät i bilen. Jag kände en så stor skuld. Jag förstod inte hur jag hade kunnat hamna där jag var i dag.
Jag trodde aldrig att mitt beroende skulle ta mig så djupt ner i mörkret. Precis där och då ångrade jag min plan att sälja ringen och jag körde raka vägen hem.
När jag kom hem berättade jag för min mamma vad jag hade gjort och jag erkände för henne att jag hade tänkt sälja hennes ring.
Jag berättade också för henne om mitt beroende. Då bröt hon ihop i tårar och sa till mig att hon älskade mig. Nästa dag såg mina föräldrar till att jag fick all den hjälp jag behövde mot mitt beroende.
Jag har varit nykter ända sedan dess – och det har nu gått sex år sedan den dagen inträffade.”