Idag var jag på Dunkin Donuts och såg en uppenbart hemlös man sitta på sidan av gatan och plocka upp mynt. Efter ett tag såg jag hur han gick in på Dunkin Donuts. När han stod och räknade sina mynt så började jag vara superjobbig och prata med honom, trots att han egentligen inte ville prata.
Eftersom han hade typ en dollar i växel köpte jag en kaffe och bagel till honom, och frågade om han ville sitta ner med mig.
Han berättade mycket om hur människor i vanliga fall var väldigt elaka mot honom för att han är hemlös, hur droger fick honom att bli en person som han hatar, hur han förlorade sin mamma i cancer, att han aldrig kände sin pappa och att han bara ville vara någon som hans mamma skulle vara stolt över. Utöver allt det så pratade vi en timme till.
Den här fantastiska mannen hette Chris, och Chris var en av de mest ärliga och innerliga personer jag någonsin har träffat. Efter att jag insåg att jag verkligen behövde gå tillbaka till lektionen bad Chris att jag skulle vänta lite så han kunde skriva något till mig.
När han gav mig ett skrynkligt kvitto bad han om ursäkt för sin skakiga handstil, log, och gick. Jag öppnade hans lapp, och det här var det som stod: ”Jag ville ta mitt liv idag, tack vara dig vill jag inte göra det längre. Tack du vackra människa.”
