Då ingrep ödet.
Familjens granne, Dennie, tränade nämligen sök- och räddningshundar. För närvarande utbildade hon en hund som hette Saki.
När Saki hade lärt sig allt, skulle hon skickas iväg till de platser där hon behövdes. Men snart märkte Dennie att Saki började bete sig märkligt.
Nästan varje dag försökte hon smyga ut ur trädgården. En dag lyckades hon rymma och Dennie följde efter.
Hunden rusade tvärs över gatan med ett tydligt mål i blicken – Saki var på väg mot grannpojken Danny.
Hon hoppade på honom, och han log. Från det ögonblicket förändrades pojkens liv.
Varje dag smet Saki över till sin nyfunna vän. Det var som ett osynligt band förde dem samman. Som att Saki kände att Danny behövde henne.
Snart märkte också föräldarna att deras son var annorlunda.
Den första kompletta och korrekta meningen som Danny någonsin uttalade var: ”Jag är Sakis pappa”.
Plötsligt han kunde tala, gå på pottan själv och kasta bollar.
Snart var dock Sakis utbildning klar, hon skulle ”få jobb” på en räddningsorganisation.
Mamma Dixie frågade förstås Dennie om han inte kunde se till så att han de fick behålla Saki. Organisationen sade nej.
Då bad Dennie att representanter för uppdragsgivaren att komma dit och se själva hur mycket hunden hjälpte pojken.
Cheferna för räddningstjänsten gjorde ett besök hos Dennie och noterade genast hur Sakis närvaro gjorde avtryck på Danny.
De bestämde ganska snabbt: Saki och Danny skulle inte splittras.
I filmen nedan får vi se hela historien och det är svårt att hålla tillbaka tårarna när man ser lyckan och kärleken som lyser igenom hos både hunden Saki och lilla Danny.
Djur förstår så mycket mer än vad vi tror, det är denna berättelse ett tydligt bevis på. Tack Saki för din förmåga att få Danny att känna sig trygg!
Dela gärna vidare denna historia om den också berörde ditt hjärta och om du tror att fler skulle må bra av att se detta.