När Mehmet skulle begravas i sin hemort fanns Cesur vid hans sida. Han ville inte lämna sin husse. Han stod där, sida vid sida med sin bäste vän. Troget och fast.
När det var dags för begravningen och Mehmets kista skulle bäras för den sista vilan var det Cesur som visade vägen.
Efteråt tog Ali med sig Cesur hem. Varje dag därefter tog Cesur sina dagliga promenader – och varje gång kom han hem efter en stund. I Sverige hade det kanske inte funkat att en familjehund fått vandra ut själv på det sättet, men jag antar att de bodde ute på landet.
Hur som helst – en dag följde i alla fall Ali efter Cesur. Han var förstås väldigt nyfiken på vad han höll på med egentligen. Och i vilken riktning han tog sina promenader.
Ali ville verkligen veta vad det var frågan om. Han gick i Cesurs spår och blev väldigt förvånad när de till slut stannade vid Mehmets grav.
Cesur satte sig ned och stannade kvar en liten stund. Kanske ville han bara visa respekt och hälsa på sin husse. Vaktmästaren på kyrkogården sa till Ali att detta var någonting som hunden gjorde varje morgon. Ali blev så klart oerhört rörd, och kände hur kinderna började bli blöta.
Från och med nu började han ta dagliga promenader med Cesur för att göra sällskap till sin fars grav.
– Cesur har alltid varit en väldigt ädel hund. Han kommer bo hos mig från och med nu.
Vila i frid, Mehmet! Jag är beklagar er förlust, men är samtidigt glad över att Ali och Cesur hedrar Mehmets minne och träffar honom varje dag.
Cesur är en så smart och älskvärd hund! Att han är den sammanbindande länken mellan familjen gör honom ännu mer värdefull i mina ögon.
DELA gärna detta vidare om du också tycker Cesur är en fin hund!