När min son Mark gick i tredje klass sparade han sin veckopeng i över två månader för att kunna köpa julklappar till alla i familjen. Han hade sparat ihop över 200 kronor och den tredje lördagen i december meddelade Mark att han hade gjort en lista på vad han skulle köpa och att han hade pengarna i fickan, redo för inköp.
Jag körde honom till ett lokalt varuhus och Mark plockade upp en korg och gick i väg på egen hand medan jag tålmodigt väntade vid kassorna, sysselsatt med att läsa en bok. Det tog Mark över 45 minuter att välja ut sina presenter.
Leendet i hans ansikte var enormt när han närmade sig kassorna med korgen fylld med presenter. Kassören slog in hans varor och jag tittade artigt åt ett annat håll så att Mark verkligen skulle känna att det här var något han gjorde på egen hand. Han lyckades hålla sig inom sin budget och stoppade ner handen i fickan för att plocka fram sina pengar. De var försvunna. Det var ett hål i hans ficka och alla pengar var borta.
Mark stod handfallen i kassan medan tårarna rann nerför hans kinder. Hela hans kropp skakade när han grät. Då hände något otroligt.
En annan kund gick fram till Mark. Hon gick ner på knä vid hans sida och kramade om honom och sa: ”Du skulle göra mig en stor tjänst om du lät mig ersätta dig för dina förlorade pengar. Det skulle vara den mest fantastiska present du kunde ge mig. Det enda jag ber är att du en dag skickar tjänsten vidare. En dag när du är vuxen vill jag att du hittar någon du kan hjälpa. När du hjälper den här personen vet jag att du kommer må lika bra över det som jag gör nu.”
Mark tog emot pengarna, försökte torka sina tårar och sprang tillbaka till kassan så fort han bara kunde. Jag tror vi alla uppskattade våra presenter lite extra den julen, nästan lika mycket som Mark älskade att ge oss dem.
Jag skulle vilja säga ”tack så mycket” till den här fantastiska kvinnan. Jag skulle vilja berätta för henne att fyra år senare gick Mark från hus till hus här i området och samlade in filtar och jackor till människor som drabbats av en eldsvåda i Oakland – och medan han gjorde det tänkte han på henne. Jag skulle vilja berätta för henne att varje gång jag ger mat till en hemlös så tänker jag på henne. Och jag vill lova henne att Mark aldrig kommer att glömma att skicka tjänsten vidare.