Läraren var en ung och entusiastisk kvinna som gjorde sitt första år på skolan. Skolan hon var lärare på låg i en av stadens absolut fattigaste delar. Det var svårt att få tag på rent vatten och det mesta av vattnet kom från brunnar utanför staden. Lärarinnan såg människor passera skolan hela dagarna med stora behållare fyllda med vatten. Barnen på skolan var alltid rena oavsett hur gamla, hoplappade eller slitna deras kläder var.
En elev som lärarinnan gillade lite alldeles extra var en 9-årig flicka med brunt hår och stora nyfikna ögon. Hon låg hela tiden och hon var alltid ordentlig och hennes hår var välkammat. Hennes klänning var nytvättad och struken men hennes skor var så slitna att de nästan var försvunna. Lärarinnan insåg att det inte fanns speciellt mycket hopp för de där skorna.
När den andra terminen för skolåret började var hennes skor inte mycket mer än en sliten sula med några tygbitar hängandes på sidorna. Den helgen köpte lärarinnan ett helt nytt par med skor till den lilla flickan. De var gjorda av äkta läder och hade en rosett på ovansidan. De såg alldeles perfekta ut på flickans fötter.
När skolåret närmade sig sitt slut lämnade lärarinnan skolan och flyttade in till stadens centrala delar där de flesta barnen kom från bättre områden. Hon undervisade på skolan i över 30 år innan hon gick i pension och spenderade sedan all sin tid på att läsa och att skriva.
En dag togs hon till ett privatsjukhus i staden sedan hon drabbats av dubbelsidig lunginflammation. Hon hade aldrig varit på sjukhuset tidigare men blev överraskad över hur otroligt bra service hon fick och hur mycket personalen brydde sig om henne. Det kändes som att läkarna och sjuksköterskorna gjorde sitt absolut yttersta för att hon skulle må bra och trivas.
En dag sa hon till en av de andra patienterna, en kvinna, hur imponerad hon var av behandlingen hon fick på sjukhuset.
”Det håller jag verkligen med om, sedan du kom hit måste jag säga att vi andra patienter också blivit oerhört mycket bättre behandlade”, svarade kvinnan.
”Vad försöker du säga? Jag är ingen viktig person och jag känner igen här. Varför skulle ge de mig extra bra behandling menar du?”
”Tja, fråga själv om du inte tror mig”, svarade den andra kvinnan.
Samma kväll när hennes favoritsköterska kom för att se till henne frågade lärarinnan: ”Är det sant att ni ger mig extra bra behandling?”
”Ja, det stämmer. Chefen, doktor Mendez bad oss att ge dig den bästa tänkbara behandlingen man kan ge någon”, svarade sköterskan.
Mendez var ett väldigt vanligt namn i staden och lärarinnan kom inte att tänka på någon speciell när hon hörde namnet. Men hon bestämde sig i alla fall för att tacka doktor Mendez personligen så hon gick till hennes kontor och knackade på dörren.
”Kom in”, svarade en röst.
När hon kom in i rummet möttes lärarinnan av en attraktiv kvinna i 40-årsåldern som log mot henne.
”Doktor Mendez, jag kom för att tacka dig för att du bett din personal att behandla mig på ett så otroligt underbart sätt. Hur kan jag tacka dig?”
”Ska du tacka mig? Det är jag som tackar dig”, svarade läkaren.
”Jag förstår inte? Jag har aldrig träffat dig förut.”
”Jaså? Men du förstår att det har du faktiskt. Du var min inspiration och min förebild. Du var den motor som fick mig att sikta och kämpa mot en bättre framtid. Du gav mig energi att förbättra mitt liv och min lott i livet. Jag är skyldig dig allt för den jag är idag och det jag åstadkommit i livet.”
”Men jag förstår inte hur…”
”Du minns mig verkligen inte va? Jag är den där fattiga flickan som du en dag köpte ett par splitternya läderskor till, de finaste skorna jag någonsin hade burit i mitt liv.”
Kom ihåg att behandla andra människor som du själv vill bli behandlad. För det är sant som det sägs – det man ger, det får man tillbaka. Gilla gärna om du håller med.