Så här skriver Rachel:
”Jag är 21 år och blev adopterad när jag var ett år. Jag träffade min biologiska familj när jag var 17 och har en jättebra relation till alla mina föräldrar. Förra året kämpade jag med depression och alkoholism och det slutade med att jag blev gravid med min son. Killen brydde sig varken om mig eller om sitt barn, och eftersom adoption var en bra upplevelse för mig bestämde jag mig för att adoptera bort honom.”
”Efter att jag hade pratat med adoptionsbyrån förlorade jag en nära vän till en väldigt ovanlig och aggressiv form av cancer. Hon var en av mina närmaste personer, och stöttade mig genom all skit.
Den dagen hon dog fick jag meddelanden från min sons pappa att jag var en hora och att han aldrig skulle avskriva sig rättigheterna till sin son. (Han dödshotade mig också, men jag ska inte gå in närmare på det.)”
”Jag distanserade mig från alla, undantaget några få jag trodde att jag kunde räkna med. Nyckelordet där är TRODDE. En lät drogerna ta över hennes liv och den andra var för besatt av sin nya pojkvän att hon inte brydde sig om mig. (Trots att vi varit kompisar i elva år och hon visste hur ensam jag kände mig så var han viktigare.)
Jag gick på mina läkarbesök ensam. Jag hanterade varenda del av det här ensam. Jag berättade aldrig för någon hur ensam jag verkligen kände mig, för de skulle inte ha lyssnat i alla fall.
Här är den nya familjen.”
”De är så trevliga och omtänksamma, och har varit ihop i 16 år. De stöttade mig genom hela den här grejen, men jag höll dem på avstånd för jag ville inte skapa en relation som skulle göra det här livet svårare. De har försökt få barn i flera år, och deras läkare sa till dem att det aldrig skulle gå. (Han är steril och hon har fertilitetsproblem.)
Jag tog det här beslutet för jag vill ge honom alla fördelar i livet, och jag kan inte ge honom det.”
”Varenda gång jag tittar på denna bild börjar jag gråta. Inte för att jag är ledsen, utan bara den saken att han inte är här är deprimerande. Det har känts som att det varit han och jag mot världen de senaste nio månaderna, och nu är han inte här för att stå ut med mig. Jag vet att det är mitt beslut, och jag kunde ha ändrat mig, men det hade varit själviskt.
Jeremiah:
Jag älskar dig mer än luften jag andas och vattnet jag dricker. Jag saknar dig så mycket, men jag vet att det här är det bästa. Jag vill att det ska finnas lycka i ditt liv, min son, och jag vet att de kommer att ge dig det. Jag ser fram emot den dag jag får se ditt vackra ansikte igen. Jag vet att det inte kommer att hända på många år, men till dess kommer du förhoppningsvis förstå varför jag tog detta beslut.”
Det är starkt och modigt av Rachel att lämna bort sin son, och oerhört osjälviskt. Jag är övertygad om att han kommer få en jättebra uppväxt hos sina nya föräldrar. Dela gärna denna historia vidare!
Publicerad av Newsner Familj, gilla gärna