Såhär skriver polismannen ”Tobbe” i inlägget på Facebook:
SKILSMÄSSA I EN POLISBIL
Jag tittar åt höger. Hon sover. Hennes huvud hänger lite halvt på sidan och från den halvöppna munnen hörs nåt som påminner vagt om en halvdålig snarkning. Stackaren, hon är helt slutkörd.
Det börjar ljusna ute. Klockan närmar sig sex på morgonen, staden håller på att vakna till liv och det tredje nattpasset är snart över. Det har varit intensiva nätter och nu har vi bara lite kvar att avrapportera innan det sista passet är slut.
Vilken tuff kvinna hon är. I privatlivet genomgår hon ett rent helvete, en mycket jobbig skilsmässa med ett ex som vägrar lämna henne i fred. Var ska hon bo? Kommer hon klara sig ekonomiskt? Så många frågor som hopar sig.
Jag beundrar henne. Sitt personliga helvete till trots fortsätter hon ändå arbeta, och hon gör det bra. Jag har aldrig sett minsta lilla antydan till att privatlivet skulle påverka hennes arbete. Hur orkar hon?
Hon är min vän och kollega, min partner på jobbet, den som jag trivs allra bäst att jobba med. Vi tänker likadant, tolkar situationer på samma sätt, reagerar och agerar snarlikt oavsett vilka omständigheter vi hamnat i eller var vi än befinner oss.
Tankarna skingras tillfälligt när portarna öppnar sig och jag kör ner under polishuset. Ljusrören flimrar till och lyser upp garaget med sitt iskalla sken. Jag backar in, parkerar på vår plats och tittar åt höger igen. God morgon, någon har visst vaknat! Nu fick du en kvarts sömn ändå.
Tänk om vi då hade vetat att det skulle ordna sig. Att hon sex år senare flyttat till en annan del av Sverige, var lycklig med en ny man och numera mamma till en söt liten pojke. Hade hon trott mig om jag sagt det, den där gången i garaget när jag stängde av bilen och tittade bekymrat på henne? Antagligen inte. Inte jag heller.
Nyligen träffades vi för första gången på många år. En lång varm kram följdes av kaffe och timmar av intensivt prat. Många skratt och många minnen. Och mobilerna gick såklart varma när vi visade foton på våra barn.
Du ser. Det ordnade sig. Nu är det du och jag som har skilts åt. Jag ser dig inte längre när jag tittar åt höger. Vi är båda kvar i en polisbil, men istället för endast centimeter mellan oss så skiljer det sig nu oändligt många mil.
Tack för åren vi hade tillsammans.
Tack S.
Lundapolisen / Tobbe
SKILSMÄSSA I EN POLISBILJag tittar åt höger. Hon sover. Hennes huvud hänger lite halvt på sidan och från den halvöppna…
Publicerat av Polisen Lund den 8 april 2016
Publicerad av Newsner Familj, gilla gärna