Den 15 januari 1919, runt lunchtid, hörde människorna i norra Boston ett öronbedövande och mullrande ljud. En 15 meter hög lagringstank exploderade på Purity Distilling Co i Boston och katastrofen var ett faktum. Tanken innehöll 8 700 miljoner liter melass, en tjock sirapsartad substans som utvinns från saften av sockerrör eller sockerbetor.
En lång kedja av olyckliga omständigheter orsakade den förödande explosionen. Olyckstanken användes som mellanförvaring, innan man fraktade melassen vidare till fabriken i Cambridge.
Enligt uppgift var första dagarna i januari smällkalla i Boston, men den 15 januari steg temperaturen en bra bit över nollan. Den snabba temperaturökningen blev för mycket för den ostabila tanken, som inte klarade av trycket. Nedan kan ni se hur den såg ut innan explosionen.
En bidragande orsak till katastrofen var också att tanken var väldigt dåligt konstruerad, personen som var ansvarig för uppförandet hade varken någon teknisk eller mekanisk utbildning.
Strax efter smällen svepte en 50 meter bred våg av sirap in över gatorna, med en fart på över 45 kilometer i timmen. Kraften i vågen var både chockerande och brutal.
Som högst mätte den 7 meter och den förstörde allt i sin väg. Vittnen rapporterade att de kände marken skaka och mullra under deras fötter.
The Boston Post beskrev de ohyggliga scenerna dagen efter:
”Melass, upp till midjan djup, täckte gatorna och vittnade om haveriet. Här och där kämpade gestalter fram – om det var djur eller människor var omöjligt att säga. Hästar dog som flugor på klibbigt flugpapper. Ju mer de kämpade, desto djupare snärjde de in sig i sörjan. Män som kvinnor – alla led”.
Resultatet blev 21 döda varav 3 barn. Runt 150 skadades och den materiella förödelsen var gigantisk. En tågvagn välte, byggnader sveptes bort grunden och krossades i vågorna. Commercial Street i North End var en av de värst drabbade gatorna.
En artikel i tidningen Smithsonian beskriver hur ett av dödsoffren, Anthony di Stasio, inte hade en chans när sirapsvågen tog honom.
”Anthony di Stasio, sveptes upp av vågen och fördes iväg. Han gled på bröstet, nästan som om han vore en surfare. Efter ett tag strandade han och vågen av sirap rullade ihop honom som en boll. Han hörde sin mamma ropa hans namn, men han kunde inte svara eftersom halsen var så full av melass att den kvävde honom”.
Flickr/Boston Public Library/Leslie Jones
Den massiva saneringsinsatsen var något som aldrig tidigare hade skådats. Bostons poliskår, Röda korset och amerikanska armén marscherade in i staden för att rensa upp i den dödliga röran. Staden beordrade brandkåren att spruta bort all sörja, men först behövde man undersöka så att det inte låg några människor i den tjocka smeten som täckte delar av staden. Antalet skadade var så pass stort att ett provisorisk sjukhus byggdes för att rymma tillströmningen av de sårade.
Flickr/Boston Public Library/Leslie Jones
Saneringsarbetet tog cirka två veckor, men vattnet i hamnen var brunt av melass ända fram till sommaren. Folk i norra Boston var givetvis förtvivlade och mycket arga efter katastrofen. Man organiserade sig också snabbt för att forma en arbetsgrupp som utkrävde ansvar.
Flickr/Boston Public Library/Leslie Jones
Gruppen lämnade in en stämningsansökan för att sätta dit USA Industrial Alcohol Company, som nyligen hade köpt Purity Distilling Company. Och efter tre år av utredningar och förhör kom domstolen fram till att företaget var skyldiga till katastrofen. Företaget tvingades betala en summa som i dagens värde motsvarar ungefär 85 miljoner kronor.
Den stora översvämningen 1919 är fortfarande okänd för många, men är viktig och skrämmande del av Bostons historia. Lokala sägner säger att man än idag, under heta sommardagar, kan känna lukten av sirap…
Om det är sant låter jag vara osagt, men håll med om att denna katastrof både är intressant och fascinerade. Förhoppningsvis har vi också lärt oss något från detta ödesdigra misstag i början av sekelskiftet… Känn dig fri att dela artikeln till dina vänner om du också vill att de ska få ta del av denna unika, historiska händelse!