Den 28 maj 1934 föddes femlingarna Yvonne, Annette, Cecile, Emilie och Marie i Ontario, Kanada.
Läkaren som förlöste flickorna hette doktor Allan Roy Dafoe och till sin hjälp hade han två barnmorskor.
Systrarna föddes bokstavligen i ett skjul på landsbygden – rinnande vatten fanns inte och strömförsörjning var något som man bara kunde drömma om.
Läkaren hade knappast räknat med att det skulle födas så många barn denna dag, dessutom hade det aldrig tidigare fötts femlingar där alla bebisar överlevt.
Flickorna är vad man vet de enda identiska, kvinnliga femlingar som fötts hittills och alla vägde vardera mindre än 1000 gram.
De är också de enda kända identiska femlingar (utvecklade ur samma ägg) som levt till vuxen ålder.
Flickornas föräldrar, Elizire Legros och Oliva Dionne, var ett fattigt par och levde som bönder.
Men efter förlossningen skulle hela familjen snart bli världsberömd.
Eftersom föräldrarna var i stort behov av ekonomisk nöd, bestämde de sig för att ställa ut sina döttrar på världsutställningen i Chicago, en riktig sensation.
Myndigheterna gillade inte detta och tog ett mycket kontroversiellt och förödande beslut – 1935 blev flickorna tvångsomhändertagna.
Till slut blev läkaren som förlöste barnen, Allan Roy Dafoe, vårdnadshavare femligarna. Föräldrarna hade förklarades olämpliga som förmyndare, men detta gällde tydligen bara för femlingarna, deras andra fem barn fick man nämligen behålla.
Exploateringen av barnen fortsatte, nu med statens stöd.
Som svar på allmänhetens enorma intresse byggdes ett särskilt hem för barnen, där nyfikna besökare kunde titta på dem.
Detta var allmänt accepterat vid den tiden, men myndigheterna fick sedan mycket kritik för detta.
Bland annat sålde man souvenirer och andra saker i står längs det omringade område där femlingarna bodde.
En industri växte upp kring femlingarna Dionne och föräldrarna fördrevs sakta ur deras liv.
Läkaren Allan Roy Defoe gjorde reklam för majssirap och Quaker Oats tillsammans med femlingarna, han blev både känd och rik genom att marknadsföra barnen.
Barnen placerades sedan på ett statligt ägt museum, men ”Quintland” var i praktiken ett nöjesfält där flickorna visades upp för allmän beskådan.
Två till tre gånger per dag kunde de cirka 6 000 besökare se när flickorna paraderade bakom ena sidan av en glasvägg.
Detta genererade miljarder kronor till den kanadensiska staten, i en tid när Den stora depressionen lamslog stora delar av världen.
Nöjesparken var på den här tiden den största turistattraktion Ontario, det säger något om intresset för Yvonne, Annette, Cecile, Emilie och Marie.
Flickorna medverkade i Hollywoodfilmer och brukade uppträda på scen och sjunga. De figurerade även i Palmolivereklamer, som sändes i bland annat Sverige och Amerika (1939).
År 1943 fick föräldrarna tillbaka sina barn, efter en lång rättsprocess.
Men trots att de flyttade tillbaka till sin familj blev flickornas liv knappast bättre.
Berömmelsen hade satt sina spår och deras nya syskon avundades dem. Flickorna hade vid den tiden nio andra biologiska syskon – tre äldre bröder, tre äldre systrar och tre yngre bröder.
Senare framkom det också att femlingarna blivit sexuellt antastade och misshandlade av sin pappa.
När de var 19 år bestämde sig Yvonne, Annette, Cecile, Emilie och Marie för att bryta all kontakt med föräldrarna.
Som en följd av allt utnyttjande och övergreppen, plågades systrarna hela livet av mentala och personliga problem: alkoholism, bipolära sjukdomar och trasiga äktenskap.
Emilie dog vid 20 års ålder den 6 augusti 1954, av ett epileptiskt anfall. Marie dog den 27 februari 1970 av en blodpropp i hjärnan.
År 1997 stämde de sista tre överlevande systrarna staten för de skador, smärtor och lidande som de utsatts för.
De vann också i domstolen och tilldelades cirka 40 miljoner kronor.
En klen tröst – men ändå viktigt att staten erkände sina stora misstag och gav systrarna någon form av upprättelse.
Annette och Cecile är idag de enda två systrarna som fortfarande lever.
I den här videon kan du titta femlingarnas fascinerande, skrämmande och otroliga livsöde:
Bara för att dessa femlingar var så speciella fick de lida hela livet.
Idag är det svårt att föreställa sig all den uppmärksamhet, terror och stress de utsattes för – speciellt när man tänker på att staten var inblandad i detta.
Förhoppningsvis har denna historia dock lärt oss något – att alla barn ska respekteras och att barnens bästa ALLTID ska komma i första hand.
Dela gärna vidare denna artikel om du vill bidra till att deras livshistoria aldrig blir bortglömd!