Den 15 augusti 1977 var som vilken arbetsdag som helst för Jerry R. Ehman. Den 37-årige astronomen jobbade på Perkins-observatoriet i Ohio, men anade knappast att han snart skulle få vara med om något som skulle påverka hans liv för all framtid.
Astronomen Ehman höll att leta efter liv i främmande galaxer och till sin hjälp hade han ett gigantisk teleskop, kallat ”Det stora örat”. Plötsligt såg han hur teleskopet fångade upp en kraftig signal från rymden, 30 gånger starkare än det normala bruset från rymden. Signalen verkade komma från ett område på himlen utan stjärnor eller planeter, nordväst om den klotformiga stjärnhopen M55. Än mer märkligt var att signalen låg mycket nära frekvensen 1420 MHz. Den frekvensen kallas ”vätespektrat”, en frekvens där alla sändningar var förbjudna efter en internationell överenskommelse.
Några dagar senare gick Jerry Ehman igenom datorutskrifterna från ”Det stora örat”. Eftersom han blev så förvånad över vad han såg skrev han ett stort ”Wow!” med röd markör på pappret. Det var detta som fick signalen att bli känd som ”Wow-singalen” i historieböckerna.
Signalen fick snart mycket uppmärksamhet i media, mycket på grund av att astronomerna inte kunde förklara varifrån den kom och vem som hade sänt ut signalen. Forskarna försökte återupprepade gånger att hitta signalen igen, men förgäves. Över 100 studier från samma region av rymden har gjorts men signalen återkom aldrig igen.
Ufo-fantaster menade att signalen var så stark och ovanligt att den måste ha kommit från intelligenta utomjordingar. Teorin verkade inte helt osannolik, eftersom inget tydde på att signalen kom från någon satellit som människan placerat i rymden. Astronomer rev sitt hår och slog sina kloka huvuden ihop, men ingen vetenskaplig förklaring övertygade allmänheten.
En av många som intresserade sig för signalen var science fiction-författaren Arthur C. Clarke. Men efter åratal av undersökningar och funderingar kom han fram till att det inte fanns någon logisk förklaring till var signalen kom ifrån.
– Bara gud vet, sa Clarke i en intervju med New Scientist 1997 enligt National Geographic.
Men kanske har mysteriet idag, så här 39 år senare, kommit nära en förklaring.
2016 kom astronomen Antonio Paris vid St Petersburg College i Florida med ny hypotes om var signalen kom ifrån, enligt New Scientist. Han tror inte att signalen kom från stjärnhopen M55, det ska i stället röra sig om en signal från två kometer. Kometrarna 266P/Christensen och P/2008 Y2(Gibbs) passerade nämligen området där Wow-signalen kom ifrån under samma tidpunkt, 1977.
Den kraftiga signalen kom ifrån det väte som frigörs från kometer när de kommer tillräckligt nära en stjärna. Det skulle också förklara varför signalen låg nära frekvensen 1420 MHz, det så kallade ”vätespektrat”. Kometerna 266P/Christensen och P/2008 Y2 (Gibbs) far just nu runt i gigantiska omloppsbanor, flera miljoner mil från vårt solsystem. Men snart kommer de att vara tillräckligt nära oss för att det ska gå att testa professor Paris hypotes.
Om ett år 2017, kommer exempelvis 266P/Christensen passerar genom samma region som Wow-signalen sändes från den 25 januari 2017. P/2008 Y2 (Gibbs) kommer vara på ungefär samma plats i januari 2018. Då kan astronomerna, genom att observera kometerna, jämföra eventuella signaler Jerry R. Ehman datautskrifter från 1977.
– Hypotesen måste testas innan man kan avfärda den, säger professor Paris till New Scientist.
Men så här nära en lösning har ingen kommit tidigare. Dock är långt ifrån alla forskare övertygade om Antonio Paris teorier. Exempelvis säger vetenskapsmannen James Bauer, som jobbar för Nasa, att han tvivlar på att vätemoln kan skapa en så pass stark signal som den Jerry R. Ehman fick in för 39 år sedan, enligt Daily Mail.
– Jag skulle bli förbryllad, varför har man inte tidigare observerat sådana signaler på de här våglängderna, frågar sig Bauer.
Vad tror du? Jag vet inte i alla fall, tanken på att det är några utomjordingar är i alla fall spännande!