En kvinna inne på en mataffär följer efter en morfar och hans ouppfostrade 3-åriga barnbarn.
Det är uppenbart för kvinnan att den gamle mannen har fullt bestyr med pojken som skriker efter godis på godisavdelningen, kakor på kakavdelningen och frukt, flingor eller läsk på de andra avdelningarna.
Samtidigt hankar sig denne morfar fram och med kontrollerad röst säger han: ”Det är okej, William, vi har inte långt kvar. Lugn, grabben”.
Ytterligare ett utbrott följer och kvinnan hör hur denne morfar lugnt säga: ”Det är okej William, bara några minuter till så är vi härifrån. Häng i nu, grabben”.
Framme vid kassan börjar den lille odågan slänga varorna ur vagnen och morfar säger än en gång med väldigt kontrollerad röst: ”William, William, slappna av kompis, bli inte upprörd. Vi är hemma om ett ögonblick, håll dig lugn William”.
Otroligt imponerad följer kvinnan efter dem utomhus, där morfar lastar in matvarorna och pojken i bilen.
Hon vänder sig mot den äldre gentlemannen och säger: ”Det är inte min ensak, men du var fantastisk där inne. Jag vet inte hur du gjorde det. Under hela den där tiden behöll du lugnet och oavsett hur högljudd och störande han blev så fortsatte du bara lugnt säga att allt skulle bli bra. William är väldigt lyckligt lottad som har dig som sin morfar”.
”Tack”, svarade morfar. ”Men det är jag som är William. Den där lilla skitungen heter Kevin”.
