Jag var en ensamstående förälder till fyra små barn och hade jobb som betalade mig minimumlön. Ekonomiskt var det därför alltid tight, men vi hade i alla fall tak över huvudet, mat på bordet, rena kläder och även om vi inte hade mycket hade vi alltid tillräckligt. När mina barn blivit äldre har de erkänt att de inte förstod att vi var fattiga under de här åren. De trodde bara att deras mamma var snål. Detta har jag alltid varit glad över.
Det var jultid och även om det inte fanns pengar till speciellt många klappar planerade vi att fira julen i kyrkan och tillsammans med familj och vänner samt att köra ner på stan för att titta på julskyltningen, äta något lite extra och dekorera vårt hem.
Men det barnen var mest uppspelta över var att få åka till köpcentret och julhandla. De pratade om detta och planerade resan i flera veckor innan och frågade varandra och sina mor- och farföräldrar vad de önskade sig i julklapp. Jag bävade inför den här dagen. Jag hade sparat runt 1200 kronor som skulle räcka till oss alla fem.
Den stora dagen närmade sig och vi började tidigt. Jag gav mina barn 200 kronor var och påminde dom om att försöka hitta presenter för ungefär 40 kronor styck för att pengarna skulle räcka. Sedan spred alla ut sig och vi bestämde oss för att mötas vid ”tomtens verkstad” efteråt.
I bilen på väg hem senare var alla på utmärkt julhumör och skrattade och retades lite med varandra och gav ledtrådar till vad de hade köpt för presenter. Min yngsta dotter, som vid den här tiden var åtta år gammal, var dock ovanligt tyst. Jag noterade att hon enbart hade en liten platt påse med sig efter sin shoppingtur. Jag kunde se genom den genomskinliga plasten att hon bara hade köpt godis för ungefär 5 kronor styck! Jag blev så upprörd.
”Vad gjorde du med de 200 kronor jag gav dig?!” undrade jag. Jag ville skrika på henne men jag sa ingenting förrän vi kom hem. Jag bad henne komma in i mitt sovrum och stängde sedan dörren, redo att bli arg när hon skulle berätta vad hon hade gjort med pengarna. Då berättade hon följande:
”Jag gick runt och letade efter något att köpa när jag fick se ett av frälsningsarméns kort där de berättar om presenter man kan hjälpa till att köpa till barn som har det svårt. Ett av korten var till en liten flicka som bara var fyra år gammal och allt hon önskade sig var en docka med kläder och en hårborste. Så jag tog ner kortet från julgranen och köpte dockan och borsten till henne och lämnade sedan in presenten till frälsningsarmén.
När jag gjort detta räckte mina pengar bara till att köpa godis i present till oss andra. Men jag tänkte att vi ju redan har så mycket medan hon inte har någonting.”
Jag har aldrig känt mig så rik som när hon berättade detta.