Vid mitten av 1800-talet återstod endast ett område i norra Kanada som fortfarande var outforskat, och 1845 skickades en 134 man stark brittisk expedition dit för att försöka hitta en väg igenom till Asien.
Den brittiske amiralen John Franklin, som bland annat deltagit vid det berömda slaget vid Trafalgar, utsågs till expeditionsledare.
Franklin var också polarforskare och hade befälet över manskapet och de två stora segelfartygen HMS Erebus och HMS Terror.
År 1845 lämnade den 129 man stora Franklinexpeditionen London. Fartygen var försedda med all tänkbar utrustning, men vad som hände efter att fartygen lämnat imperiets huvudstad är höljt i dunkel.
I juli 1845 utanför Grönlands kust sågs expeditionen till för sista gången och det skulle ta 150 år innan alla bitar av mysteriet kommit på plats. Man tror att expeditionen övervintrade på Beecheyön långt upp i norr; våren 1846.
När man inte hört av Franklin och hans män på två år började man ana att något gått snett. Ett råd sattes ihop för att leda sökandet och en belöning på 20 miljoner kronor utfästes till den som lyckades hitta Franklin och resten av expeditionen.
Men det dröjde 5 år innan de första spåren från expeditionen hittades på Beechy Island, där gravar från tre av expeditionsmedlemmarna upptäcktes. Men det fanns inga andra spår av de två fartygen eller resten av besättningen.
Några år framkom mer information om de försvunna männens öde, då inuiter boende i området berättade om 40 vita män som hade dött av svält i närheten. Inuiterna vittnade även om att det förekommit kannibalism hos de döende besättningsmedlemmarna.
Kvarlevor från besättningen återfanns längre söderut, varav flera av skelettdelarna hade skador som gav ytterligare bevis för att kannibalism förekom.
En av de främsta och sista upptäckterna gjordes mer än 15 år efter det att expeditionen lämnade England, då ett meddelande hittades i ett stenröse på King William Island.
Meddelandet var skrivet av två besättningsmedlemmar över 10 år tidigare och där framgick att Franklin hade avlidit redan 1847 och att endast 105 besättningsmedlemmar fortfarande var vid liv.
Det framgick även att fartygen suttit fast i isen i över ett och ett halvt år och att besättningen gjorde sig redo att överge dem och försöka nå fastlandet till fots.
Men fartygens loggböcker hittades aldrig vilket ledde till att en sista expedition skickades iväg. Fler inuiter vittnade om svältande vita män längs kusten och även om besök på de övergivna spöklika skeppen som låg fastfrusna i isen. De platser som fynden gjordes var fortfarande över 100 mil från närmaste fasta bosättning.
År 1981 grävdes en del av besättningens gravar på Beechey upp och kvarlevorna, som tack vare det ogästvänliga klimatet bevarats väldigt väl, analyserades.
Resultatet gav en bild av vad besättningen utsatts för och troliga orsaker till katastrofen var undernäring, kyla, och blyförgiftning som en följd av de konservburkar de haft med sig som proviant.
Den sista pusselbiten kom på plats 2014 då expeditionens flaggskepp, HMS Erebus återfanns på havets botten i närheten av övriga fyndplatser. Efter att ha drivit omkring fastfrusen i isen, hade skrovet till slut krossats och sjunkit.
Men expeditionsledaren John Franklins kropp har aldrig återfunnits och många frågetecken kring den misslyckade expeditionen kvarstår fortfarande vilket talar för att fler kommer att fortsätta leta efter svar i framtiden.
Vill du ha fler artiklar om historiska öden i ditt flöde så klickar du bara på gillaknappen nedan.