När de förkrossade kvinnorna tvingades lämna ifrån sig sina barn hamnade de hos Hilda Nilsson på Bruksgatan i Helsingborg.
Hilda lovade att ge de stackars barnen kärlek och omvårdnad. Men så fort mammorna vänt ryggen till försvann barnen – för alltid.
Det visade sig snart att Hilda dränkt barnen i badbaljan och eldat upp liken i kolugnen.
Så här gick det till när en av Sveriges värsta seriemördare togs på bar gärning.
Tragedierna började tidigt i Hilda Nilssons liv.
Redan i tonåren blev hon gravid två gånger med utomäktenskapliga barn, eller ”oäkta barn” som det också kallades.
Men bara dagar efter att barnen fötts förlorar hon dem.
Hilda är hemlös och prostituerad under en längre tid, men när hon möter den vänliga Gustav Nilsson som jobbar inom brandkåren blir hennes tillvaro allt bättre.
Tillsammans skaffar sig Hilda och Gustav ett fosterbarn och livet ser ut att få en ny vändning. Men för den nya lilla familjen blir glädjen kortvarig.
Plötsligt får Gustav en ögonskada som gör att han inte kan ha kvar sitt jobb inom brandkåren. I stället får han nöja sig med ett annat jobb, som dessvärre gav honom mindre betalt.
När slantarna sinade drog paret på sig allt större skulder och indrivningarna från myndigheterna blev allt mer hotfulla.
I ett desperat försök i att få in mer pengar till familjen bestämde sig Hilda för att ta emot fler fosterbarn – den här gången mot betalning.
I en tid då det råder strängt abortförbud i landet och då all form av upplysning om preventivmedel i Sverige blivit förbjuden finns det gott om utomäktenskapliga barn i Sverige.
Att få ett ”oäkta” barn innebar både en social skam och för en ensamstående mor var det nästan omöjligt att kunna försörja dessa.
Det gjorde att många kvinnor tvingades lämna ifrån sig sina små barn till olika fosterhem mot en summa pengar.
Dessa fosterhem var oftast väldigt fattiga själva men betalningen de fick som fosterföräldrar var avgörande för att kunna försörja familjen.
Livet som fosterbarn var inte enkelt, men det var det inte för några barn den här tiden.
När Hilda började driva fosterhem för nyfödda, oönskade barn, var hon utåt sett väldigt pålitlig.
Hennes hem var rent och välskött och hon lovade kvinnorna som lämnade ifrån sig sina barn att hon var någon att lita på. Ja, barnen skulle få det bra hos henne.
Men det visade sig vara en lögn. I stället kom hon att bli en av landets mest ökända änglamakerskor, skriver Svenska öden.
Dränkte fosterbarnen i badbaljan
Efter att ha mottagit betalning, ofta i form av en engångssumma, tog hon ofta livet av barnen så fort de skärrade mödrarna hade stängt dörren bakom sig.
Det första barnet som kom till Hilda var en fem månader gammal flicka. Den lilla bebisen skrek nätterna igenom och när Hilda några dagar senare var i tvättstugan lade hon barnet på mage i en balja fylld med kallt vatten.
Som om inte det vore nog ställde hon en tvättbräda och placerade en kolhink över som tyngd därefter lämnade hon rummet.
När hon vågade sig tillbaka en tid senare hade skriken från den lilla flickan tystnat.
Hilda brände barnets lik i kolugnen och eldade sedan upp dopbeviset. Till maken Gustav berättade hon ingenting, i stället sade hon att ett par kommit och hämtat flickan.
Den lilla flickan blev Hildas första offer, men långt ifrån det sista.
Under två år dödade Hilda Nilsson sju barn med liknande tillvägagångssätt, i vissa fall försvann barnen så snabbt att varken maken Gustav eller några grannar hann se barnen anlända.
För att ingen skulle misstänka något skickade Hilda kort till mödrarna där hon hittade på små historier om barnen och deras utveckling. På så vis lugnade hon dem och lyckades kräva mer pengar från flera av dem.
Oroliga mamman avslöjade Hilda Nilsson
Men till slut var det en mor som vägrade låta sig luras. Hennes namn var Blenda Henricsson.
Blenda var en av alla mammor som lämnat sitt utomäktenskapliga barn i Hildas vård. Blenda hade betalat en extra stor summa pengar för att kunna ha kontakt med sin son under tiden han var i fosterhem.
Men när hon 1917 fick ett brev från Hilda att hennes son Gunnar behövde flytta till Hildas syster i Malmberget, försökte Blenda få den nya vårdnadshavarens adress.
Blenda fick aldrig något svar och bestämde sig till slut för att åka till Hilda i Helsingborg och ta reda på mer information.
Väl hemma hos Hilda fick Blenda förklaringen att Gunnar dött till följd av kikhosta, men var han låg begraven kunde hon inte berätta. Inte heller hade hon någon adress till systern i Malmberget.
Efter dödsbeskedet kontaktar Blenda prästen i Gällivare för att försäkra sig om någon där tar hand om hans grav.
Men då får hon ett besked som raserar hela hennes värld – ingen pojke med namnet Gunnar ligger begraven där.
Efter beskedet tar Blenda kontakt med polisen och hoppas att de kan hjälpa till att hitta hennes son.
När Blenda satte sig ned med polisen och berättade historien från början började misstankarna mot Hilda bli allt större.
Hilda Nilsson dömdes till döden
Kort därefter greps Hilda av polisen och den hemska sanningen om vad som skett fosterbarnen kom fram.
Under den här tiden i Sverige var det allmänt känt att barn som skickats iväg till fosterhem inte alltid blev behandlade väl. Men att barn blev mördade i dessa fosterhem, på de allra grymmaste sätt, det var ingen beredd på.
Hilda dömdes så småningom till döden för ett dråp och sju mord. I väntan på domen från hovrätten sattes hon i Kronohäktet Citadellet i Landskrona.
”Hilda Nilsson trädde som vanligt lugn och sansad bort på de anklagades plats. Hon ser lidande och dyster ut och den långa fängelsevistelsen har gjort henne blek och infallen. Hon är tydligen väl förberedd på hvad som väntar henne och intager sin plats med minen hos en som undergifvet fogar sig i det oundvikliga och endast när den önskan, att allt skall vara öfver”, stod det att läsa i Helsingborgs Dagblad den 14 juni 1917.
Den 10 augusti 1917 valde Hilda , då 41 år, att ta sitt eget liv genom att hänga sig i sin cell.
”Barnamörderskan Hilda Nilsson, som dömts till döden och förvarades på tvångsarbetsanstalten i Landskrona, hittades i fredags afton död på golvet i sin cell. Läkaren tillkallades genast, men kunde endast konstatera, att lifvet redan flytt”, stod det i Helsingborgs dagblad, söndagen den 12 augusti 1917:
Vad hon då inte visste var att man samma dag beslutade att Sverige skulle avskaffa dödsstraff, och dödsdömda skulle i stället få livstids fängelse.
