När Ros-Maris pacemaker stannade kunde hon bara gå två steg i taget.
Hennes hjärta var slut och för att överleva tvingades hon till en operation på Karolinska institutet i Stockholm. Men när hon bad om sjuktransport till Stockholm nekades hon av regionens Reseservice.
I stället blev hon ombedd att ta bussen.
Det var i slutet på september som Ros-Maris pacemaker plötsligt stannade. Till följd av detta drabbades Ros-Marie av svår hjärtsvikt och för att få rätsida på hjärtat var hon tvungen att operera sig, en operation som skulle utföras på karolinska institutet i Stockholm – över 40 mil från hemmet i Sveg.
– Hjärtat höll på att lägga av. Jag var helt slut och kunde bara gå två steg innan det kändes som att jag skulle dö, säger Ros-Marie till Newsner.
För att ta sig till Stockholm var Ros-Marie tvungen att boka sjuktransport. Men i samtalet med regionens Reseservice blev hon nekad, i stället blev hon ombedd att ta bussen.
– Hon sade att jag skulle ta buss till Ljusdal, där skulle jag byta till Gävle och i Gävle skulle jag byta till Stockholm. Väl i Stockholm, då kunde hon godkänna en taxi, säger hon.
Ros-Marie förtydligade hur sjuk hon faktiskt var och att hon inte kunde gå själv.
– Men hör du inte vad jag säger, sade jag. Sedan berättade jag att jag knappt kan ta mig runt i hemmet, att mitt hjärta håller på att stanna.
Kvinnan i andra luren gav då förslaget att Ros-Mari skulle ta bussen tillLjusdal och sedan därifrån ta direkttåget till Stockholm.
– Jag sade att jag inte kommer klara det, men det gick inte. Hon sade att det var det enda hon kunde godkänna, säger Ros-Mari till Newsner och tillägger:
– När man är så sjuk som jag var då orkar men inte bråka för sin sak, jag orkade verkligen inte det. Jag var helt färdig, det var ett helvete.
Ros-Mari frågade kvinnan om personalen på bussen kunde garantera hennes säkerhet om någonting hände.
– Jag frågade om det fanns hjärtstartare och om personalen kunde hjälpa mig om någonting skulle hända. Då fick jag till svar att jag inte skulle lägga sådant ansvar på hennes chaufförer, säger Ros-Marie.
”Det här är det sista jag gör”
Till slut blev det bussen ändå. Ros-Maries son fick hjälpa henne att kliva ombord och där satt hon i hela sex timmar och trodde att hon skulle dö.
– Jag kände så hela tiden, det här är det sista jag gör.
Väl framme i Stockholm var det alldeles för långt till taxin från busstorget så chauffören Lasse erbjöd sig att hämta en taxi åt henne.
– Väl framme på Karolinska var det också någon ombyggnation så jag tror det tog tjugo minuter för mig att ta mig från taxin in på avdelningen. Och där var jag helt slut, jag kunde varken prata ett se på läkarna, säger Ros-Marie till Newsner och tillägger:
– Till slut kom det ju en läkare där och en sjuksyster kom springande med en fåtölj. När de senare frågade hur jag hade tagit mig till Stockholm blev de chockade över mitt svar. De sa att jag hade kunnat dö där och då.
Folk i glesbygden får kalla handen
Ros-Marie fick sin operation och på hemvägen fick hon åka ambulans till Arlanda och därifrån sjuktransportflyg till Frösön och sedan inlagd på hjärtintensiven. Där var hon inlagd i två veckor innan hon fick åka hem igen.
– Då var det inga problem. Men så här är det för oss som bor i glesbygden. Vi får kalla handen, och så ska det inte vara. Det är förjävligt.
Enligt Ros-Mari är det inte första gången hon har fått kämpa för att få sjuktransport.
– Förrförra gången jag låg inne var det också svårt att få det men efter långa diskussioner gick dem med på det. Den gången sade min hjärtläkare att han kunde prata med dem men då fick han till svar att det inte är dem som bestämmer längre.
Ros-Mari hoppas att ingen mer ska behöva utstå det hon fick göra.
– Det var en resa från helvetet. Man får inte behandla människor på det här sättet. Man måste verkligen vara frisk i det här samhället för att bli behandlad rätt och orka att kämpa och bråka för sin sak, säger Ros-Mari till Newsner.