Varje ny dag börjar med nya möjligheter. Och för att må bra och kunna av njuta måste man ibland ta ”risker”. Livet behöver inte alltid vara perfekt för att vara underbart, det mesta handlar om inställningen. Den här brevet, skrivet av en 83-årig kvinna till sin vän, handlar lite om detta. Jag vet inte om brevet är helt äkta eller har skrivits på riktigt, det finns i lite olika versioner på nätet. Men texten träffar i alla fall mig i bröstet och sista meningen säger ju egentligen allt.
Kära Bertha,
Jag läser mer och städar mindre.
Jag sitter ute på gården och njuter av utsikten, utan att bry mig om ogräset i trädgården.
Jag spenderar mer tid med min familj och vänner, mindre tid med att jobba.
Livet borde, i den mån det är möjligt, handla om att njuta av sina erfarenheter, inte uthärda dem.
Nu försöker jag minnas dessa stunder och vårda dem.
Jag ”sparar” inte något; vi använder vårt finporslin och våra vackra vaser för varje liten händelse – som när en Amaryllis blommar.
Jag bär alltid min fina kavaj till affären. Min teori är att om jag ser fin ut, då kan jag lätt punga ut 230 spänn för en liten kasse mat.
Jag sparar inte längre min finaste parfym för speciella fester, jag har den på mig när jag träffar biträdet i järnaffären eller när jag möter banktjänstemännen inne på banken.
”Någon dag” och ”En dag så..” finns inte längre i mitt ordförråd. Om det är något som är värt att se eller att göra, då vill jag se det eller göra det idag.
Jag är inte säker på vad andra skulle ha gjort om de hade vetat att de inte skulle leva nästa dag, något som vi alla tar för givet.
Jag tror att de skulle ha kallat samman sina familjemedlemmar och några nära vänner. De hade kanske ringt några gamla vänner för att be om ursäkt och rensa luften. Jag vill gärna tro att de skulle ha gått ut för och ätit kinesiskt eller vad nu deras favoritmat var. Jag gissar bara; Jag kommer aldrig att få veta.
Det är de små, ogjorda sakerna som skulle göra mig arg om jag visste mina timmar var räknade. Arg för att jag inte skrivit vissa brev som jag tänkt att skriva under mina sista dagar i livet. Arg och ledsen, för att jag inte berättat tillräckligt ofta för min man och för mina föräldrar hur mycket jag verkligen älskar dem.
Jag försöker att inte skjuta upp eller hålla tillbaka de små sakerna som skänker ett skratt eller kryddar till livet.
Och varje morgon när jag öppnar mina ögon, intalar jag mig själv att livet är något speciellt. Varje dag, varje minut. Varje andetag är verkligen en gåva.
Livet kanske inte blev den fest vi hoppats på, men när vi ändå är här kan vi väl lika gärna dansa.
Ta gärna några minuter att dela vidare detta till någon du verkligen bryr dig om. Det är aldrig försent att höra av sig till en gammal vän.
Vill du ha fler likande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gillla-knappen nedan.
