Barnen från Frostmofjället brukar kallas för den första seriösa svenska barnfilmen.
Anne-Sophie Myrdal var bara nio år när hon rekryterades till rollen som Anna-Lisa och idag, nära 80 år senare, minns hon tillbaka på tiden som skådespelare med glädje.
Filmen om Barnen från Frostmofjället spelades in 1945 i Vålådalen och har kallats för den första seriösa svenska barnfilmen.
Filmen handlar om sju föräldralösa syskon som lämnar sin hemgård och beger sig iväg på en vandring i fjällen. Det på jakt efter ett bättre liv.
Med sig på färden har de geten Gullspira som har fått ge namn till Guldbaggegalans barnfilmspris.
”Var fantastiskt”
Anne-Sophie Myrdal, var bara 9 år när hon fick rollen som Anna-Lisa i filmen. Hon hade tidigt känsla för sång och musik var elev på nystartade Adolf Fredriks musikklasser.
– Det var fantastiskt. Vi fick fjorton dagar i Vålådalen och hade med oss barnskötare och en lärare så att vi inte skulle missa för mycket i skolan, berättar Anne-Sophie Myrdal.
När Anne-Sophie tänker tillbaka på det tycker hon att det var modigt av alla barn att ge sig iväg.
– Jag var bara nio år och minns hur mamma och pappa vinkade av mig vid Stockholms Central. Så det var modigt. Som tur var hade jag mycket nytta av den andra flickan som var jämnårig med mig, berättar hon.
Läste inget manuskript
Enligt Anne-Sophie behövde varken hon eller de andra barnen lära sig något manuskript. I stället fick de höra deras repliker precis innan scenen spelade in.
– Jag hade ingen aning om vad filmen handlade om, bara att vi skulle vara fattiga barn.
Det var inte förrän på premiären som Anne-Sophie förstod vilken sorglig historia som berättades.
– Det var premiär för särskilt inbjudna på biograf Grand på Sveavägen i Stockholm. Det var vi barn och de andra skådespelarna och det blev en riktig gråthysteri, berättar Anne-Sophie och tillägger att prestationen finns inskriven i Nationalencyklopedin.
Dessutom har Laura Fitinghoffs bok även blivit föremål för en doktorsavhandling.
Anne-Sophie minns inga tragedier från filminspelningen däremot kommer hon ihåg att det var en del scener som var svårare än andra att spela in.
Den där med geten Gullspira bland annat.
– Jag var ingen djurmänniska och det är jag fortfarande inte. Jag var rädd för geten men skulle spela in en scen när jag mjölkade henne. Jag fick ha godis i handen och klappa henne för att hon skulle komma fram till mig men hon började stångas och jag var livrädd. Jag tror vi tog om den scenen 13 gånger, säger hon och skrattar.
Flyttade till Norrköping
Efter rollen som Anna-Lisa fortsatte Ann-Sophie att spela barnroller på Operan och Dramaten. Men det fick ett tvärt slut när hennes pappa befordrades och familjen flyttade från Stockholms innerstad till Norrköping.
– Jag blev den där malliga Stockholmstjejen som dessutom hade varit med i en film. Det var riktigt märkvärdigt. Så det var lite ansträngande till en början men sedan gick det över och då gick det väldigt bra. Det har inte varit någon större förlust, säger hon.
Men även om Anne-Sophie alltid haft ett intresse för film så var det aldrig någon stor dröm att bli skådespelare.
– Det var otroligt roligt men också ganska besvärande att kännas igen överallt. Det kom alltid fram barn och frågade om jag inte hade varit med i någon film, säger hon och skrattar.
I stället valde Anne-Sophie att flytta till Uppsala och bli lärare. Hon utbildade sig till läroverksadjunkt i svenska, historia, och franska och arbetade som det i 55 år innan hon gick i pension.
– Det är nästan samma sak. Du står inför ett 30-tal elever och vill vara trevlig och göra folk intresserade.
”Gråter floder”
Än idag minns Anne-Sophie tiden som Anna-Lisa med glädje. Och när hennes barnbarn fyller nio år brukar hon ge dem en kopia av filmen.
– Jag har sett till att varje barn har fått en kopia av filmen. När de var mindre var det kul att titta på när jag sjunger Var jag går i skogar, berg och dalar. Men de tycker nog att det är lite märkvärdigt. Själv gråter jag fortfarande floder när jag ser på filmen, säger hon och tillägger:
– Vi fick 3 kronor i traktamente och 400 kronor för hela filmen. Men det var inte det väsentliga. Det var väldigt stort att vara med i en film på den tiden och det har präglat hela mitt liv, säger hon till Newsner.
Och det märks. För trots att det har gått nära 80 sedan filmen spelades in låter det som att Anne-Sophie kan varenda liten detalj i filmen. Hon läser repliker, berättar om psalmerna, sångerna och om filmens viktiga budskap.
Hon är stolt.
– Ja, jag brukar säga det, om man nu skulle vara med i en film så var det den här, säger hon till Newsner och skrattar.
Vilken enastående film. Minns du också Barnen från Frostmofjället? Dela gärna artikeln och berätta om dina minnen.
#mc_embed_signup{background:#fff; clear:left; font:14px Helvetica,Arial,sans-serif; } /* Add your own Mailchimp form style overrides in your site stylesheet or in this style block. We recommend moving this block and the preceding CSS link to the HEAD of your HTML file. */
