Mario Enzler jobbade som påvens livvakt mellan 1989 och 1993. Nu berättar han hur det egentligen var att skydda påven med sitt eget liv som insats.
Påvens livvakter har svurit trohet till påven och lovat att skydda honom, även om det kostar dem livet. En av dem är Mario Enzler, en schweizisk medborgare uppvuxen nära Milano, tjänstgjorde i gardet mellan 1989 och 1993 under påve Johannes Paulus II. Trots att han senare arbetade inom bankvärlden och bor i USA, beskriver han sin tid i gardet som djupt livsförändrande – både andligt och personligt.
– Min tid i Schweizergardet – hur jag hamnade där, möjligheterna jag tog vara på och de fördelar det gav mig – har format mig än idag. Jag bär fortfarande med mig de lärdomarna och försöker dela med mig av så många berättelser och insikter jag kan, för det var verkligen en livsförändrande upplevelse.”
Schweizergardet, som det kallas, har djupa historiska rötter. Under medeltiden var schweiziska legosoldater eftertraktade för sina stridskunskaper och började tjänstgöra åt kyrkan redan under 1300- och 1400-talen. Gardet grundades formellt av påve Julius II år 1506. För att bli antagen måste rekryten vara mellan 19 och 30 år, minst 1,74 meter lång och ha en yrkesutbildning eller examen.
Mario hade egentligen en dröm om att bli musiker, men hans far insisterade på att gå med i gardet.
– När jag gick en 17-veckors utbildning nämnde någon att det fanns en plats i Schweizergardet. Först sa jag ’nej tack.’ Jag kunde inte föreställa mig att stå stilla på kullerstenar, utan att röra mig, utan att tala – det var bilden jag hade av gardet: stela, starka män som stod tysta på vakt. Men ju mer jag tänkte på det – chansen att få åka till Rom, bo i Vatikanen, lära mig om kyrkans struktur och bevittna påvens djupa tro – desto mer blev jag intresserad. Så jag sa ja. Och när jag var klar med min träning, åkte jag inte tillbaka till norra Italien – jag for direkt till Rom.
Livet som påvens livvakt
Mario berättar för Dailymail att Schweizergardet fungerar som påvens livvakter och följer honom vart han än går. Vilket innebar att Mario inte bara tillbringade sin karriär vid Peterskyrkans portar – han fick också följa påven på nära håll, vilket ledde till att de utvecklade en nära relation.
– Jag visste inte exakt vem han var, mindes Mario, men jag visste, utan tvekan, att vad det än var han hade… så ville jag ha det. När man är där förstår man att det inte bara handlar om att en ung man lovar att ge sitt liv för påven, utan om att förstå vad det innebär att vara katolik – hur en katolik bör leva. Det var en chans att stärka min tro, och att inse att Gud söker dig, så att du kan söka andra.
Det var vad Johannes Paulus II visade mig – han följde Guds plan, och jag är säker på att både Benedikt XVI och Franciskus också gör det.
Hans jobb som påvens livvakt har gett honom minnen för livet och det är flera tillfällen han aldrig glömmer. Bland annat den gången filmstjärnan Sean Connery bad om att få ta en bild tillsammans med honom under ett vaktpass, eller när journalister ignorerade påven vid ett möte med president George H.W. Bush.
Vid ett annat tillfälle stod Mario vakt vid en av byggnaderna när Sean Connery, i sällskap med en präst, kom ut och bad att få ta en bild.
Men det mest magiska i rollen var att lära känna Johannes Paulus II på ett sätt att han kunde läsa hans tankar.
– Man lär känna honom så väl att han bara behöver ge dig en blick – och du vet att han är på väg någon annanstans än planerat.
Du inser att det inte var vad du hade tänkt, men han går ändå. Kanske är vi ute bland folk, och han får syn på några nunnor han vill hälsa på. Och i det ögonblicket vet du att det inte finns något som stoppar honom.
Nu är det 30 år sedan han lämnade gardet och bor numer i USA tillsammans med hustrun Julie och deras fem barn. I USA jobba han i Washington D.C. på Heritage Foundation som rådgivare till president Trump.