Julafton må ha passerat med än återstår såväl nyår och trettondagen. Därför tyckte jag det kunde vara läge att gräva fram den här gamla berättelsen. Den har några år på nacken men är lika aktuell idag som när den skrevs. Som jag förstår det är det en vandringssägen vars syfte är att påminna oss alla om vad som verkligen betyder något under julhelgerna. Läs vidare så förstår du vad jag menar, den här är riktigt bra.
Julen 1949 hade vi inte någon julgran. Min pappa var lika stolt som alla andra på den här tiden så han erkände aldrig att vi inte hade råd med en gran.
När jag nämnde det, sa min mamma att vi inte skulle ha någon detta år då vi inte hade råd, och även om vi hade råd var det dumt att skräpa ned hemmet med ett dött träd. Men jag ville verkligen ha en julgran och tänkte på mitt egna, naiva sätt, att om vi hade en julgran skulle alla bli gladare.
Ungefär tre dagar innan julafton var jag ute och samlade in pengar längs min tidningsrunda. Det var ganska sent, långt efter mörkrets inbrott och det snöade och var kallt. Jag gick till ett lägenhetshus för att försöka hitta på en kund som inte hade betalat mig på två månade, hon var skyldig mig flera kronor. Till min stora förvåning var hon hemma. Hon bjöd in mig och inte nog med att hon betalade mig, hon gav mig till och med lite dricks! Det gjorde allt för mig, nu hade jag hela 80 kronor.
Det som hände sedan var helt oplanerat. På vägen hem gick jag förbi en julgransförsäljare och fick en idé. Urvalet var inte överdrivet imponerande med tanke på att det var så nära jul, men det fanns i alla fall ett riktigt fint träd. Det hade varit en väldigt dyr gran och ingen hade köpt den. När det nu var så nära julafton var försäljaren rädd att ingen skulle köpa den.
Han ville ha 100 kronor för den men när jag med min oskyldiga min sa att jag bara hade 80 lät han mig köpa den för det priset. Även om jag egentligen inte ville spendera alla pengar på julgranen så var den så fin att jag till sist gick med på det. Jag släpade den sen hela vägen hem, flera kilometer tror jag, och jag gjorde mitt bästa för att den inte skulle skadas.
Snön hjälpte till med att skydda granen och den var fortfarande i ganska bra skick när jag kom hem. Du kan aldrig föreställa dig hur stolt och uppspelt jag var. Jag ställde upp den mot räcket på vår terrass och gick in.
Mitt hjärta bultade när jag meddelade att jag hade en överraskning. Jag bad både mamma och pappa att komma till dörren och sedan vred jag på belysningen ute på terrassen.
”Var fick du tag i det där trädet?” utbrast min mamma.
Men det var inte något glatt tonläge i hennes röst.
”Jag köpte den uppe på stora gatan. Är det inte den finaste julgranen du sett?” försökte jag.
”Var fick du tag i pengarna?” fortsatte min mamma med en anklagande röst och det började gå upp för mig att det här inte skulle sluta som jag hade tänkt mig.
”Från min tidningsrunda”, berättade jag.
”Och du spenderade alla pengar på den här julgranen?!”
Hon fortsatte med en lång harang om hur dumt det var att spendera mina pengar på ett dumt träd som ändå skulle kastas ut och eldas upp om några dagar.
Hon förklarade hur oansvarig jag var och hur jag var precis som min pappa med alla dumma, löjliga romantiska aktioner som kändes hämtade ur sagovärlden. Hon menade att det var dags att jag växte upp och lärde mig något om det viktiga här i livet och att vårda pengar och spendera dem på saker man behöver i stället för löjliga grejer.
Hon sa att jag skulle hamna på fattighuset om jag fortsatte tro på dumma saker som julgranar, saker som inte betydde någonting. Jag stod bara där. Min mamma hade aldrig pratat med mig på det här sättet och jag trodde knappt vad jag hörde.
Jag kände mig värdelös och började gråta. Till sist sträckte hon ut handen och släckte belysningen på terrassen. ”Lämna den där, låt det där värdelösa trädet stå där till det ruttnar så att varje gång vi ser det kan vi bli påminda om hur dumma männen i den här familjen är”, sa hon.
Sedan stormade hon upp för trapporna till sovrummet och vi såg henne inte förrän nästa dag. Pappa och jag tog in trädet. Han tog fram allt pynt och tillsammans började vi dekorera granen så gott vi kunde, men det var inte samma sak utan mamma. Det låg några julklappar under granen på julafton – även om jag inte minns någon av dem – men mamma ville inte ha något med dem att göra.
Det var den värsta julaftonen jag upplevt.
Vi snabbspolar till idag. Min fru och jag gifte oss i augusti 1963 och pappa dog i oktober samma år. Under de kommande åtta åren bodde vi på många olika platser. Mamma delade upp året genom att bo halva tiden hos mig och halva tiden hos min syster.
1971 var min äldsta son sju år, mellangrabben tre år och minstingen var nyfödd. Mamma bodde hos oss under julhelgerna. På julafton stannade jag uppe väldigt sent. Jag var alldeles ensam med mina tankar och de pendlade mellan glädje och melankoli och jag började tänka på min tidningsrunda, julgranen och vad min mamma hade sagt till mig och hur pappa försökt göra saker och ting bättre.
Jag hörde plötsligt ljud från köket och upptäckte att det var mamma. Hon kunde inte sova heller och hade gått upp för att göra en kopp med varmt té till sig själv, hennes lösning på alla problem. Medan hon väntade på att vattnet skulle kola gick hon in i vardagsrummet och fick syn på mig. Hon såg att jag satt med bibeln och frågade vad jag läste. När jag berättade vad jag läste bad hon mig läsa för henne vilket jag gjorde.
När hennes vatten började koka gick hon tillbaka och gjorde klart sitt té. Sedan kom hon tillbaka och vi började prata. Jag berättade hur glad jag var över att hon var med oss på julen och hur jag önskade att pappa hade fått leva så att han hade fått träffa sina barnbarn och vara med på julen, en högtid han verkligen älskade. Det blev tyst för ett ögonblick och sedan sa hon: ”Kommer du ihåg den där gången när du köpte en julgran för pengarna från din tidningsrunda?”
”Ja, jag satt precis och tänkte på det faktiskt”, svarade jag.
Hon tvekade en lång stund, som om hon letade efter något som låg så djupt begravt i henne att det skulle behövas en kirurg för att få ut det. Till sist började tårar rinna nerför hennes kind och hon grät: ”Åh min son, förlåt mig.”
”Den tiden och den julen har varit en börda jag burit i mitt hjärta i 25 år. Jag önskar din pappa var här så jag kunde berätta för honom hur ledsen jag är för vad jag sa. Din far var en bra man och det smärtar mig så att han lämnade det här livet utan att få höra mig säga hur ledsen jag är över den där kvällen. Ingenting kan någonsin ta tillbaka vad jag sa, men du måste veta att din pappa aldrig hade speciellt bra hand med pengar (vilket var helt sant).”
”Vi bråkade för jämnan, även om vi sällan gjorde det framför dig, vi låg två månader efter med huslånen och vi hade inga pengar till matvaror och din pappa pratade om att flytta tillbaka till sin hemstad. Den där julgranen blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag tog ut allt på dig. Det gör inte det jag gjorde rätt, men jag hoppas att du en dag när du blir äldre kan förstå varför jag reagerade som jag gjorde. Jag har velat säga något i så många år och jag är så glad att jag till sist fick ur mig det.”
Vi grät båda en liten stund och höll om varandra och jag sa att jag förlät henne – något som inte var speciellt svårt.
Sen pratade vi en lång stund och jag förstod, jag såg saker jag aldrig sett förut och bitterheten och sorgen som hade byggts upp inom mig i så många år försvann långsamt.
Det var så enkelt.
De största gåvorna under julhelgerna – eller vilken högtid som helst – kan inte läggas under ett träd, du kan inte bära dem eller äta dem eller leka med dem. Vi lägger ner så mycket tid på obetydliga gåvor som leksaker, kläder, smycken, mat och annat och så lite på de gåvor som betyder något: förståelse, glädje, fred och förlåtelse. Inte undra på att högtiderna lämnar oss med en känsla av tomhet, för när den är över återstår bara den smutsiga disken och räkningarna som ska betalas i januari.
Det som betyder någonting och som finns kvar för alltid är detta: älska de du håller av och använd helgerna till att visa hur mycket de betyder för dig.
Om du håller med om budskapet i den här berättelsen får du gärna klicka på gilla-knappen här under.
