Livet är kort – och därför är det förbluffande hur vi människor har en förmåga att stressa och jäkta efter det ultimata ögonblicket så till den grad att vi missar själva resan.
För livet behöver faktiskt inte vara perfekt för att vara underbart. Det handlar om att kunna se det stora i det lilla, att leva i nuet – och att förverkliga drömmarna istället för att bara jaga dem.
Det här brevet, som en 83-årig kvinna skriver om sin vän, sätter ord på det på ett väldigt rörande sätt. Jag hittade brevet på nätet och vet tyvärr inte om det har skrivits på riktigt – men det träffade mig verkligen rakt i hjärtat och därför ville jag dela det med er.
Kära Berta,
Jag läser mer och städar mindre.
Jag sitter ute på gården och njuter av utsikten, utan att bry mig om ogräset i trädgården.
Jag spenderar mer tid med min familj och mina vänner, mindre tid med att jobba.
Livet borde, i den mån det är möjligt, handla om att njuta av sina erfarenheter, inte uthärda dem.
Nu försöker jag minnas dessa stunder och vårda dem.
Jag ”sparar” inte på något; vi använder vårt finporslin och våra vackra vaser för varje liten händelse – som när en Amaryllis blommar.
Jag bär alltid min finaste klädsel till affären. Min teori är att om jag ser fin ut, då kan jag lätt punga ut 230 spänn för en liten kasse mat.
Jag sparar inte längre min finaste parfym för speciella fester, jag har den på mig när jag träffar biträdet i järnaffären eller när jag möter banktjänstemännen inne på banken.
”Någon dag” och ”En dag så..” finns inte längre i mitt ordförråd. Om det är något som är värt att se eller att göra, då vill jag se det eller göra det i dag.
Jag är inte säker på vad andra skulle ha gjort om de hade vetat att de inte skulle leva nästa dag, något som vi alla tar för givet.
Jag tror att de skulle ha kallat samman sina familjemedlemmar och några nära vänner. De hade kanske ringt några gamla vänner för att be om ursäkt och rensa luften. Jag vill gärna tro att de skulle ha gått ut och ätit kinesiskt eller vad nu deras favoritmat var. Jag gissar bara; Jag kommer aldrig få veta.
Det är de små, ogjorda sakerna som skulle göra mig arg om jag visste att mina timmar var räknade. Arg för att jag inte skrivit vissa brev som jag tänkt skriva under mina sista dagar i livet. Arg och ledsen, för att jag inte berättat tillräckligt ofta för min man och för mina föräldrar hur mycket jag verkligen älskar dem.
Jag försöker att inte skjuta upp eller hålla tillbaka de små sakerna som skänker ett skratt eller ger livet extra krydda.
Och varje morgon när jag öppnar mina ögon intalar jag mig själv att livet är något speciellt. Varje dag, varje minut. Varje andetag är verkligen en gåva.
Livet kanske inte blev den fest vi hade hoppats på, men när vi ändå är här kan vi väl lika gärna dansa.
Ta gärna några sekunder och dela detta vidare till någon du verkligen bryr dig om. Vi måste leva livet medan vi fortfarande har chansen!
