Jag vet inte om den här fyndiga historien är sann eller inte, men det är hur som helst en komisk berättelse som väcker tankar. Ärlighet varar längst, eller hur var det nu?
Det hela tar sin början när en man som heter John åker skidresa med sin kompis Keith. Förväntansfulla packade de ihop all utrustning i Johns bil och ger sig iväg.
Efter en stund hamnade männen i en fruktansvärd snöstorm vädret sämre. Men de fortsatte och köra och kom till en gård. De knackade på och som tur för att fråga om de kan söka skydd där över natten. När John och Keith ser vem som öppnar blir de båda spända – framför dem står en av de vackraste kvinnor de sett.
“Jag inser hur dåligt vädret är och det vore konstigt att neka er sovplats då jag har hela det här stora huset för mig själv. Men jag har nyss blivit änka och jag är rädd att grannarna skulle börja prata om jag lät er tillbringa natten här”, förklarade hon.
John förstod hennes situation, men såg en annan lösning.
“Vi kan sova i ladan i stället, det är inga problem, och om vädret blir bättre åker vi så fort det blir ljust.”
Änkan hade inga problem med detta så John och Keith gjorde i ordning sovplatser i ladan och stannade över natten.
Nästa morgon hade vädret mycket riktigt blivit bättre, så männen kunde återigen ge sig ut på vägarna igen. De njöt av en härlig semestervecka med fin skidåkning.
Men ungefär nio månader senare fick John ett oväntat brev från en advokat. Det tog honom ett tag att lista ut vad det hela handlade om, men så som han såg det fanns inga tvivel vilken advokaten representerade. Den vackra änkan som de hade sökt skydd hos.
Han stannade till hos sin vän Keith och frågade:
”Keith, minns du den där vackra änkan på gården där vi stannade till när vi skulle på skidsemester?”
”Ja, det gör jag” svarade Keith.
John skruvade på sig.
”Ehm. Det är inte så att du gav henne ett nattligt besök då vi var där?”
”Hehe, jo, det gjorde jag faktiskt”, sa Keith, inte så lite generad över att ha blivit påkommen. ”Jag måste erkänna att jag faktiskt gjorde det.”
”Och du presenterade dig möjligtvis inte i mitt namn, istället för att säga vad du heter?” rågade John.
Keith blev omöjligt ännu rödare i ansiktet och började förklara sig.
”Alltså, jag är ledsen kompis, men det jag uppgav att jag var du. Jag gav henne ditt namn. Det kändes som en enkel grej att göra just då. Jag är ledsen. Men varför undrar du?”
”Hon dog nyss och har överlåtit allt hon äger till mig.”
Visst, den här historien kanske inte är helt sann, men den bjuder ju i alla fall på ett gott skratt och det är ju aldrig fel att sprida vidare.
Vill du ha fler likande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
