Det finns inget som gör mig så irriterad som när folk pratar bakom ryggen och gör sig roliga på andras bekostnad. Att någon inte har samma förutsättningar i livet är inte en anledning för att klanka ner – istället borde vi se alla människor som lika värda oavsett bakgrund. Jag vet inte om den här historien har hänt på riktigt, men den har en så viktig poäng att jag kände mig tvungen att dela den med er. När den elaka personalen hånskrattar och retar en äldre kvinna kommer hjälpen från oväntat håll – och insatsen är verkligen en lektion i hur vi borde (och inte borde) bete oss mot våra medmänniskor.
Säkerhetsvakten låtsades titta på kvitton vid klädställningen närmast dörren. I själva verket följde ögonen noggrant en äldre kvinna som stod och såg vilsen ut precis innanför dörren till butiken. Vakten granskade kvinnan – gamla skor med slitna klackar, maskor i strumpbyxorna, omodern läderväska, en skrynklig svart nylonklänning som var minst 15 år gammal och spretigt hår. Inte direkt den typiska bilden av affärens kunder.
Vakten gick fram till kvinnan och ställde den klassiska frågan: ”Kan jag hjälpa dig?”
Den äldre kvinnan log och viskade: ”Ja, jag behöver en klänning.” Den överraskade vakten signalerade snabbt till en expedit som skyndade över till den väntande kunden. Affärens policy mot mindre önskvärda kunder var ”hjälp dem snabbt – få dem ur sikte.”
”Hur kan jag hjälpa dig?” frågade expediten. Det här skulle bara ta ett ögonblick och sedan kunde hon gå på sin förmiddagsrast.
”Mitt enda barnbarn ska gifta sig. Jag behöver en komplett utstyrsel för bröllopet. Jag vill att hon ska bli stolt över mig. Berätta för mig vad jag borde ha på mig.”
”Du menar att du vill träffa en bröllopskonsult?” frågade expediten skeptiskt. Den äldre kvinnan nickade och följde efter expediten in i ett litet ovalt rum fullproppat med tjusiga kläder.
”Varför tog du in henne hit?” viskade bröllopskonsulten argt.
”Hon vill ha hjälp att hitta kläder för ett bröllop”, sa expediten medan hon skrattade och gick iväg.
Bröllopskonsulten hade varit modell i sina yngre dagar och hade fortfarande det högfärdiga utseende hon tyckte visade att man var sofistikerad. Hon bad den äldre kvinnan att sitta vid det lilla bordet mittemot hennes och tog fram block och penna.
”Först måste jag veta hur mycket du är villig att spendera”, frågade hon. Hon ville gärna bli av med kunden och tänkte att hon lika gärna kunde gå rakt på sak.
”Jag har sparat pengar till detta ända sedan de förlovade sig förra våren. Anna skickade en flygplansbiljett, så jag kan spendera alla mina pengar på något fint att ha på mig”, sa den äldre kvinnan.
Hennes lätt förlamade hand drog fram ett kuvert från handväskan. ”Jag tror att det är 700 kronor här i. Du kan räkna om du vill. Jag kan spendera alltihop om det behövs.”
Bröllopskonsulten räknade pengarna lite snabbt. ”Det är 750 kronor här. Du kanske ska besöka vår second hand-butik i källaren. De har ett par klänningar för ungefär 500 kronor.”
”Jag gick dit först men de föreslog att jag skulle komma hit och träffa dig”, sa den äldre kvinnan och log. ”De sa att du gärna kunde hjälpa till.”
”Det måste vara Miriam, hon älskar att driva med mig. Vänta bara tills jag får chansen att hämnas för detta”, tänkte bröllopskonsulten för sig själv.
Precis då såg den äldre kvinnan en ljusblå klänning på en klädställning i närheten. Hon ställde sig upp och gick snabbt emot den. Innan bröllopskonsulten hann stoppa henne så stod kvinnan med klänningen framför sig i en spegel. ”Den här gillar jag. Den är vacker men inte för avslöjande”, sa hon.
Det var en slät klänning med långa ärmar och matchande spetsar. ”Jag borde ha matchande skor också, så klart. Jag kommer att ha på mig mitt pärlhalsband, och efteråt ska jag ge det till bruden som en bröllopspresent. Det tillhörde min mormor innan. Titta, klänningen är precis i min storlek.”
Bröllopskonsulten svalde hårt. Hon kände plötsligt en blandning av frustration, sympati och ilska. Hur skulle hon kunna berätta för den här rara damen att priset för klänningen hon ville ha var 3 000 kronor? Matchande skor skulle bli ytterligare 750 kronor. Ibland var livet bara inte rättvist.
En ung, vacker kvinna stod i närheten och bevittnade händelsen. Hon hade precis hämtat upp den skräddarsydda slöjan som hon skulle ha på sitt eget bröllop veckan därpå. Hennes familj hade gott om pengar och hade sagt till henne att spendera hur mycket hon ville på sitt bröllop.
Hon avbröt bröllopskonsulten innan denne hann säga något till den äldre kvinnan angående klänningen.
”Ursäkta mig”, sa hon och drog konsulten åt sidan. Hon viskade: ”Ge henne klänningen, skor, vad hon än vill ha. Sätt det bara på min nota. Säg till henne att det är till salu och ta bara 500 kronor av de pengar hon har. Då får hon kvar lite extra pengar att spendera – och sin stolthet.”
”Men varför?” frågade bröllopskonsulten och fortsatte: ”Du känner ju henne inte ens!”
”Kalla det bara en bröllopspresent till mig själv. Jag kände aldrig varken min mormor eller min farmor. När jag går uppför altargången ska jag tänka på henne och låtsas som att hon är min mormor, också.”
Källa: Hrtwarming
Dela gärna vidare den här historien till dina vänner så att fler kan uppmuntras att sträcka ut en hand och hjälpa andra. Vem vet, någon gång kanske det återgäldas när du behöver det som mest!
