Jag blir så ledsen av tanken på alla äldre som sitter och känner sig ensamma. Det finns så många människor i vårt land och det känns så onödigt att vi inte ska kunna dela med oss av någonting så enkelt som lite sällskap, omtanke och kärlek. Det kostar ju faktiskt ingenting. Det här är en berättelse om en tjej som gör det där lilla extra som medmänniska. Jag fick den berättad av en vän som jobbar inom äldrevården. Tänk vad lite kan göra mycket! Läs och dela gärna den här historien vidare om du också tycker att vi behöver mer medmänsklighet i vårt samhälle idag.
”Jag jobbar inom äldreomsorgen och åker hem till äldre människor för att hjälpa dem med sin vardag. Tyvärr har vi ont om tid och det där lilla extra som man skulle vilja ge de äldre i form av sällskap och omtanke hinns ledsamt nog inte alltid med. Speciellt ont i magen gör det att se en av de äldre damerna skina upp, för att sen besviket se mig gå eftersom jag måste stressa vidare för att hinna med alla mina besök under en arbetsdag. Hennes make dog för några år sedan och hon har inte några barn. Alltför ofta håller hon min arm när jag ska gå och tittar på mig med ledsna ögon och ber mig att stanna bara en liten stund till.
En dag hittade jag en lapp på anslagstavlan i matbutiken som löd ”ung tjej söker extra farmor/extra mormor”. Jag tog lappen och ringde upp tjejen.
Jag kopplade sedan ihop den här tolvåriga flickan med den äldre ensamma kvinnan.
Min lycka var fullständig när det visade sig att de funnit varandra och börjat umgås!
Tolvåringen satt vid hennes säng varje dag efter skolan, de spelade kort, fikade och berättade historier för varandra.
Den äldre kvinnan blev på allt bättre humör och även om hon fortfarande uppskattade mina dagliga besök, så var hon nästan otålig på att jag skulle stänga igen dörren så att hon och flickan skulle få umgås på tu man hand.
En dag hade flickan frågat vad den här äldre kvinnan hade gjort om hon fortfarande var ung.
– Då hade jag gått på dans! hade den äldre kvinnan svarat.
Dagen därpå hade flickan tagit på sig extra fina kläder och ordnat med musik från hennes tonårstider:
– Om du inte kan gå ut och dansa så kan vi i alla fall låtsas att vi är på dans här hemma hos dig.
Den äldre kvinnan njöt i fulla drag av att minnas sin barndom.
Jag frågade den tolvåriga tjejen varför hon gjorde allt det här och svaret värmde i hjärtat på mig:
– Min egen mormor dog när jag var sju år. Min farmor och farfar fick jag aldrig träffa. Jag har alltid längtat efter en farmor eller mormor och nu har jag äntligen fått en. Jag gör det inte för att vara snäll eller för att jag känner att jag känner att jag måste. De bästa stunderna på dagen är när skolan tar slut och jag får komma hit!”
Jag hoppas att den här historien kan inspirera fler att ge ensamma pensionärer av sin tid och omtanke. Det behövs så lite.
