Vi kan nog alla relatera till hur det är att förlora en anhörig, även om personen dör som följd av hög ålder eller långvarig sjukdom så är det väldigt sorgligt. Den här mannen mådde dåligt när hans morfar gick bort och ville ta ledigt från jobbet för att återhämta sig. Men då hände detta.
”Jag fick jobb på en stormarknad där jag skulle fylla på varor i butikshyllorna, samtidigt som jag jobbade kvar ett par dagar i veckan på ett annat jobb. När jag jobbat där i några månader blev min morfar riktigt sjuk (demens). Men jag kunde hantera det och fortsatte att jobba 70-80 timmar per vecka.
Ungefär en månad senare fick min mormor en stroke. Då hon gick på blodförtunnande kunde hon inte göra den operation som var nödvändig för henne då det var för riskabelt. Och utan den blodförtunnande medicinen skulle hon troligen få en ny stroke.
Jag vet inte om det hängde ihop eller om det bara handlade om dålig timing, men när mormor blev sjuk kröp morfar allt längre in i sitt skal. Under hela den här tiden fortsatte jag som vanligt att arbeta på mina två jobb. Sedan så gick min morfar bort. Han hade varit på väg mot slutet i flera månader så det var väntat, men att mormor som själv var dålig och på väg mot operation fick höra att hennes man dött blev för mycket. Jag blev ledsen och utmattad och ringde mina jobb och sa att jag behövde en paus.
Mitt första jobb tog det bra och sa att jag kunde komma tillbaka när jag orkade och att mitt jobb skulle finnas kvar och vänta på mig. Men när jag ringde upp jobbet på stormarknaden var den första frågan jag fick av min chef ”Varför?”. Jag förklarade att jag inte ville riskera att börja gråta på jobbet mitt framför kunderna. Jag sa att jag trodde att det var bäst om jag tog ledigt två veckor för att sörja och klara av begravningen. Jag bad inte om betald semester då jag jobbat så kort tid. Min chef svarade då: ”Jag är ledsen för din morfar men det tar inte två veckor att begrava en kropp.”
Jag blev så chockad att jag inte fick fram ett ord. Min chef frågade om det var något mer och lade sedan på luren efter att ha meddelat att han förväntade sig att se mig på jobbet dagen därpå. Jag var så arg och upprörd över vad han sagt och jag tänkte att jag förmodligen skulle få sparken om jag inte dök upp. Jag hade fått fler timmar på mitt gamla jobb så jag skulle klara mig. Skulle jag vara tvungen att sluta så kunde jag lika gärna göra det stort.
Jag åkte inte till jobbet dagen därpå. Som förväntat ringde min chef upp mig och var arg, vad han inte visste var att jag spelade in samtalet. Konversationen från dagen därpå upprepade sig i stort sett och han sa två gånger samma mening om att det inte skulle ta två veckor att begrava min morfar. När han lade på så skrek han att det var bäst att jag kom till jobbet dagen därpå annars så skulle jag få sparken!
Jag åkte inte till jobbet. Min chef ringde upp och var rasande för att jag inte var där. Jag sa att jag inte kunde komma eftersom min morfar dött precis. Då skrek han: ”Jag skiter väl i din morfar! Betrakta dig själv som arbetslös!” När vi lade på ringde jag upp huvudkontoret och spelade upp samtalen jag spelat in och sa att jag skulle polisanmäla. De följande 24 timmarna hade jag 48 missade samtal.
De bjöd in mig till ett ”vänskapligt samtal” med en massa advokater. De sa att de skulle stämma mig om jag lämnade över inspelningarna till media. De erbjöd mig 12 000 kronor för att inte göra det men jag vägrade. Jag var så upprörd och sa att de får betala vad de tycker att det är värt att jag inte hänger ut dem. ”Ge mig 120 000 kronor eller så ger jag det gratis till media.”
De gav mig 120 000 kronor och jag gav pengarna i sin tur till min morfars granne som han lånat pengar av innan han gick bort. Vila i frid.”
Dela gärna den h
