Sonen klagade över huvudvärk och nackont men mamman trodde aldrig att det kunde vara något allvarligt. Hur han sedan blev frisk är verkligen otroligt och jag blev verkligen berörd ända in i hjärtat när jag första gången fick läsa den här berättelsen. Jag fick den av en gammal kompis som skickade den till mig och jag vet inte var den kommer ifrån från början, så jag vet inte om den är sann eller inte. Men många gånger tycker jag det spelar mindre roll så länge budskapet i en historia är fint och lärorikt. Och det är det sannerligen i den här, för kom ihåg: så länge det finns kärlek så finns det hopp.
Så länge Jeremy kan minnas har han alltid velat ha en hund. På sina elvaårsdag fick han en stor låda som rörde sig och hoppade.
”En hund! Jag vet att det är en hund”!
Jeremy öppnade ivrigt paketet och ut snubblande en cocker spaniel som viftade med svansen snabbt från sida till sida.
”Är det en pojke eller en flicka?” frågade Jeremy medan valpen försökte klättra upp i hans knä, slicka honom i ansiktet och tugga sönder lådan på samma gång.
”De är en flicka.”
”Hon är vacker! Hennes färg påminner om en sandstrand. Hon får heta Sandy.”
Bland det roligaste de två vännerna visste var att umgås i parken. Jeremy cyklade med Sandy springandes vid sidan om. Hon brukade stanna, vifta på sina öron och sen ge sig iväg i full galopp. Sen väntade hon till Jeremy hunnit i kapp henne innan hon susade iväg igen. Det här var så kul, tyckte hon. När Jeremy stannade och hoppade av cykeln sprang hon upp mot honom, glatt skällandes, och satte sig sedan och tittade på honom med tungan hängandes ut genom munnen.
Sandy såg alltid så rolig ut att Jeremy blev tvungen att skratta. Då brukade hon stolt hoppa upp i hans knä som om hon precis berättat ett roligt skämt.
Ett år passerade. Den sommaren, efter en dag på stranden, klagade Jeremy över huvudvärk och nackont. Dagen efter mådde han ännu sämre. Hans mamma ringde efter doktorn och stelheten hade blivit så illa att han knappt kunde röra sig.
”Jag är rädd att Jeremy har polio”, sa doktorn.
Jeremy tillbringade tre månader på sjukhus. När han till sist kom hem hade han en skena fastspänd runt benet och hoppade på kryckor. Sandy var så glad att se honom att hon vägrade att lämna hans sida.
”Varje gång Sandy såg någon på cykel sprang hon fram och tillbaka på gården innan hon började gnälla”, berättade Jeremys pappa för Jeremy.
”Ja, men jag kan aldrig cykla igen”, halvviskade Jeremy tillbaka.
Nästa morgon gick Jeremy till garaget med sina kryckor och tittade på sin cykel, som skimrade i sin röda krom. Sandy började direkt hoppa runt och vifta ivrigt på svansen.
”Sandy jag kan inte, jag kan inte”, sa Jeremy och grät. Sandy bara gnällde. Hon förstod inte.
Varje dag efter det sprang Sandy till garaget och tillbaka till Jeremy, skällandes och med viftande svans. Hon förstod inte ”kan inte”.
Till sist sa Jeremy, ”Okej, okej, men mitt ben är så svagt.”
När Jeremy hoppade på cykeln skällde Sandy glatt och sprang runt cykeln och svansen viftade som en fläkt. Jeremy började cykla, men ramlade plötsligt! Han började gråta och Sandy sprang fram till honom och började slicka honom i ansiktet.
”Okej, jag försöker igen!” Andra gången föll han också men inte lika hårt. Den tredje och fjärde gången föll han och började skratta. ”Sandy nu börjar jag bli arg!”
Till sist, efter otaligt antal försök, så ramlade han inte. Sandy satt på marken och om hon kunnat tala hade hon förmodligen sagt ”Jag visste att du skulle klara det.”
Det var en lång process men efter tre månader kunde Jeremy långsamt börja cykla igen. Efter fyra månader kunde han gå med en krycka och utan metallskenan.
Sandy visste aldrig att hon var en av huvudanledningarna till att Jeremy i dag är en helt vanlig vuxen man som inte ens haltar. Hon vara bara en hund som inte förstod.
Eller gjorde hon det?
Tycker du också att det här var en fin historia om vad vänskapen till ett djur kan göra? Dela gärna med dina vänner!
