Det sägs ofta att det är insidan som räknas. Men sedan beter sig människor ändå illa och sårar varandra med nedsättande kommentarer och åsikter. Därför blev jag både glad och alldeles varm inombords när jag hittade den här historien på nätet. Jag vet inte om den är helt sann eller inte, men poängen är det viktigaste och jag hoppas att den ger oss alla en påminnelse om hur vi bör agera mot varandra. Det kan nämligen inte påpekas för många gånger.
”Vårt hus låg precis över gatan från sjukhusets huvudentré. Vi bodde på bottenvåningen och hyrde ut det övre planet till patienter som behövde bo nära kliniken.
En kväll när jag gjorde i ordning kvällsmat knackade det på dörren. Jag öppnade och där stod en man som verkligen såg hemsk ut.
”Han är ju knappt längre än min åttaåring”, tänkte jag medan jag stod och tittade på den skrumpna, framåtlutande mannen.
Men det värsta var ändå hans ansikte – uppsvällt, rött och smutsigt.
Men hans röst var trevlig och han presenterade sig och sa: ”God kväll. Jag är här för att höra om ni möjligen har ett rum att låna ut i en natt. Jag kom hit på behandling i morse från östra sidan av stan, och nu går det ingen buss tillbaka förrän i morgon”.
Han berättade att han varit på jakt efter ett rum sedan i eftermiddags utan att lyckas, det verkade som att ingen hade ett rum att låna ut. ”Jag tror det är mitt ansikte. Jag vet att det ser fruktansvärt ut, men doktorn säger att med ett par behandlingar till så…
Jag tvekade ett ögonblick men hans nästa mening övertygade mig: ”Jag kan sova i fåtöljen ni har på verandan. Min buss åker tidigt i morgon bitti”.
Jag sa åt honom att vi skulle hitta en sovplats men att han kunde vila på verandan så länge. Jag gick in, gjorde klart kvällsmaten och frågade om han ville ha: ”Nej, tack. Jag har massor”. Sedan tog han upp en papperspåse med mat.
När jag var klar med disken gick jag ut till verandan för att prata med honom i ett par minuter. Det tog inte lång tid för mig att förstå att det fanns ett gigantiskt hjärta i mannens tunna och utslitna kropp. Han berättade att han arbetade som fiskare för att försörja sin dotter, hennes fem barn och hennes man som var förlamad efter en ryggskada. Men han berättade det inte för att gnälla. Han var i stället glad att han inte hade ont trots sin egen sjukdom, som var en form av hudcancer. Han tackade i stället gud för att han hittade styrkan att fortsätta kämpa.
”Det är tufft nu, men jag kommer att skina senare”, sa han.
Vi bäddade i ett av barnens rum åt honom. När jag klev upp nästa dag hade han redan tagit bort lakanen och var ute på verandan igen. Han ville inte ha någon frukost, men precis innan han gick i väg mot bussen närmast viskade han, som att han skulle be om en gigantisk tjänst, och frågade: ”Det vore jättesnällt om jag fick komma tillbaka nästa gång jag har behandling. Jag ska inte störa, utan jag kan sova bra i fåtöljen”.
Han var tyst ett ögonblick innan han fortsatte: ”Dina barn fick mig att känna mig som hemma. Många vuxna stör sig på hur jag ser ut i ansiktet, men barn bryr sig inte…”
Jag sa att han var mer än välkommen tillbaka.
Nästa gång han dök upp så kom han lite efter klockan sju på morgonen. Som en present hade han med sig en stor frisk och ett gäng ostron som var de största jag någonsin sett. Han berättade att han hade fångat dem på morgonen så att de skulle vara färska. Jag visste att hans buss åkte vid klockan fyra på morgonen och undrade vilken tid han hade gått upp för att fixa allt åt oss.
Genom åren dök han upp vid jämna mellanrum och missade aldrig att ta med sig fisk, ostron eller grönsaker från sin trädgård som gåvor. Andra gånger fick vi fina specialleveranser via posten: fisk eller ostron i fina lådor tillsammans med färsk spenat eller kål, och alltid noggrant tvättat och avsköljt. Med tanke på att han behövde gå flera kilometer för att lämna dessa paket och med tanke på att han hade väldigt lite pengar att röra sig med så blev gåvorna ännu mer värdefulla.
När jag tog emot dessa gåvor tänkte jag ofta på en kommentar från grannen precis bredvid efter att mannen hade gått till bussen vid sitt första besök: ”Fick du iväg den där äckliga mannen som var här i går? Jag sa åt honom att dra. Du kan förlora grannar på att bjuda in såna där människor!”
Och ja, kanske vi förlorar en eller två grannar. Men oj! Om de bara hade känt honom kanske de hade haft lättare att förstå. Jag vet att vi i vår familj alltid kommer att vara tacksamma att vi fått lära känna honom: för från den här mannen har vi lärt oss att acceptera att livet ibland är hemskt utan att klaga, och i stället ser saker från den ljusa sidan.
Häromdagen hälsade jag på en kompis som har ett växthus. När hon visade mig sina blommor kom vi till den vackraste av dem, en fin växt som blomstrade helt fantastiskt. Men till min stora förvåning så stod den en gammal, nedgången, rostig, kruka.
Jag tänkte för mig själv: ”Om det här var min planta hade jag haft den i den finaste kruka jag haft”. Men min vän fick mig att ändra mig. Hon sa: ”Jag hade ont om krukor och tänkte att den här blomman nog inte har något emot att börja i den här gamla hinken. Det är bara för en stund, sedan kan jag ställa ut den i trädgården.
Hon måste undrat varför jag började skratta, men jag tänkte på en grej som den gamla mannen hade sagt om att ha ett stort hjärta i en sargad kropp: ”Här är en väldigt vacker en”, måste Gud ha tänkt när han satte den här fiskaren på jorden. ”Han kan börja sin resa i den här kroppen. Han kommer att blomma ändå”.
Allt det här hände för länge sedan men jag är övertygad om att den gamle fiskaren nu blommar för fullt uppe i himlen. Den här historien lärde mig mycket, och framför allt en sak som jag alltid försöker leva efter. Döm aldrig en person efter hur han eller hon ser ut. Det är alltid insidan som räknas.”
