För första gången någonsin skulle den här tjejen åka buss ensam, en bussresa som snabbt utvecklade sig till en mardröm. Killen på platsen bredvid började nämligen trakassera henne. Tillsammans med en alert busschaufför lyckades hon dock få kontroll på situationen innan den urartade helt. Egentligen är det fel att hon behövde göra så här för att bli av med den påstridiga mannen – sånt här borde inte få hända. Men tyvärr ser det ofta ut så här i dagens samhälle. Så därför kan det vara en god idé att dela hennes ord vidare så att fler kan lära sig det hon berättar. Jag har sett historien på mängder av sidor på nätet, men har inte lyckas hitta ursprungskällan. Så jag vet inte helt säkert om hennes historia är sann, men det skulle tyvärr inte förvåna mig.
En gång så var jag ensam på bussen. Det var första gången jag åkte, så jag var redan lamslagen. Jag satte mig ner och tog fram min ipod, och började spela några spel. En kille som antagligen var dubbelt så gammal som mig, och försökte börja prata med mig.
Jag svarade inte riktigt, jag tittade inte ens på honom, utan svarade bara halvhjärtat ”mhm” och ”oh” eftersom jag inte ville vara oförskämd om han bara ville ha en vänlig konversation. Sen frågade han om jag ville gå på en dejt.
Som jag sa tidigare så var jag redan lamslagen. Mitt hjärta stannade och jag visste inte vad jag skulle svara. Så jag svarade inte. Han slutade inte och jag kunde känna hur han tittade på mig. Tyst så stammade jag fram ett ”nej tack”. Min hållplats råkade vara nästa, så jag tryckte på stoppknappen för att chauffören skulle förstå att jag ville gå av. När vi stannade öppnades dörrarna och jag reste mig upp. Då frågade han mig ”Kan jag i alla fall få en kram innan du går, om du inte vill gå på en dejt med mig?”
Det här fick det att brista för mig. Nu hade folk börjat stirra, eftersom det bara var vi två som stod upp utan att gå av. Så jag började gråta. Jag började faktiskt vråla nästan direkt. Killen såg livrädd ut och folk började nu resa sig upp för att trösta mig och ifrågasätta honom. Jag slutade inte gråta, och han försökte trösta mig genom att ta på mig, och folk skriker på honom.
Och sen. Busschauffören. Han var en bastant man som lätt var över 1,80 lång. Han kom över till oss och knuffade bort mannen. Han frågade sen med lugn röst ”Var det du som ville gå av?” Väldigt långsamt nickade jag ja samtidigt som jag fortfarande grät. Sen frågade han: ”Vill du gå av? Jag svarar tyst ”mhm” och nickade. Han sträckte då ut sin hand och eskortera ut mig från bussen. Sen frågade han om jag skulle möta någon här. Han var artig och väntade hela tiden på att jag skulle svara. Min vän (som jag skulle träffa där) dök upp. Han frågade om det var någon jag kände, jag svarade ja, varpå han önskade mig en bra dag. Sen sa han något som fastande i min hjärna för alltid. Så här sa han ordagrant:
”Om en kille någonsin trakasserar dig sådär igen, gör precis det du gjorde nu. Gråt. Gråt och skrik och få ett riktigt utbrott. Det kommer inte bara ställa honom, utan andra kommer också märka vad som händer. De kanske blandar sig i, eller så gör de inte det, men du kommer få deras uppmärksamhet och om du är försvunnen dagen efter så kommer sökandet efter dig underlättas något enormt eftersom alla såg dig skrika och gråta vid en kille som nu är väldigt besvärad över vad han har gjort. De kommer veta. Det var det min dotter gjorde, och tre dagar efter att hon försvann var hon tillbaka i mina armar. Jag ber för dig och för alla andra som är med om något liknande. Var försiktig nu, okej?” Efter att jag började snörvla igen nickade jag och gick.
Så det här blir er andra läxa. Om du inte har modet till att säga nej eller komma på en ursäkt, gråt. Låt tårarna komma och gråt allt vad du orkar. Det kommer folk att märka och notera.
Vill du ha fler liknande berättelser i ditt flöde så klickar du bara på gilla-knappen nedan.
