Vi människor har en förmåga att stressa och jäkta oss igenom vår hektiska vardag. Vi har så mycket att hinna med och därför glömmer vi ofta bort det som verkligen betyder något.
För livet handlar inte alltid om de stora händelserna. I slutändan är det ofta de små ögonblicken som spelar roll – när vi inser att nära och kära går före scheman och deadlines, att kärlek och vänskap går före materiella ting.
Den här historien, som först dök upp på Facebook och som handlar om en taxichaufför och hans möte med en äldre kvinna i New York, är en viktig påminnelse. Den visar att vi måste stanna upp, reflektera och ta oss tid för våra nära och kära eftersom det är då vi inser vad som betyder något. Läs och dela gärna vidare till dina egna nära och kära – de är trots allt det viktigaste du har.
”Det var en sen kväll i augusti.
Taxichauffören hade precis anlänt till adressen där han blivit ombedd att hämta upp en passagerare.
Han tryckte på tutan och väntade på att passageraren skulle komma ut.
Ingen dök upp.
Han funderade på om han bara skulle åka därifrån, eller om han skulle fortsätta vänta en stund till.
Han bestämde sig för att parkera bilen och knacka på dörren till lägenheten istället.
Taxichauffören hörde ett ljud bakom den stängda dörren. Det lät som om något tungt drogs över golvet.
Sedan hörde han en bräcklig röst svara ”En minut bara!”
Snart öppnades dörren och taxichauffören möttes av en äldre kvinna som såg ut som om hon var hämtad från en 40-talsfilm.
Hon bar en mönstrad klänning och en pillerburkshatt. Det dova ljudet taxichauffören hörde kom från en liten resväska i nylon som hon drog på.
Taxichauffören kikade in i lägenheten som den äldre kvinnan kom från. Det såg inte ut som om någon hade bott där på flera år.
Alla möbler var täckta av vita lakan och kartonger fyllda av porslin och fotografier var staplade i ett hörn. Väggarna var helt kala. Inga klockor, inga bilder, ingenting.
Taxichauffören bar ut den äldre kvinnans bagage och vände sedan tillbaka för att hjälpa henne in i bilen. Hon fortsatte tacka honom om och om igen för hans vänliga gest.
”Det finns inget att tacka för. Jag behandlar bara mina passagerare på samma sätt som jag skulle ha velat att någon behandlade min mamma”, sa taxichauffören.
”Vilken fin ung herre du är”, svarade damen.
Den äldre kvinnan gav honom en adress men bad honom att ta vägen genom centrum. Förbryllad över den längre rutten hon föredrog svarade taxichauffören: ”Det är inte den kortaste vägen.”
”Det gör mig inget. Jag har inte bråttom. Jag är på väg till ett äldreboende”, svarade den äldre kvinnan.
Taxichauffören tittade på sin passagerare genom backspegeln och noterade att hennes ögon var fuktiga.
Med en mjuk röst la hon till: ”Jag har ingen familj kvar. Och läkarna säger att jag inte har långt kvar heller”.
Taxichauffören sträckte sig tyst mot taxametern och stängde av den. Sedan frågade han henne var hon ville åka.
Under de kommande två timmarna åkte de bara runt genom staden.
Hon visade platser som hade betytt mycket för henne, som var hon brukade arbeta som hissoperatör och var hon hade levt med sin make efter att de hade gift sig.
Den äldre kvinnan tog också med honom till ett dansställe där hon brukade gå ut om kvällarna, men där det numera var en möbelaffär.
Det fanns stunder då hon bad taxichauffören att svänga in mot trottoarkanten eller framför en byggnad, där hon sedan satt i tystnad och stirrade ut i mörkret.
När de första solstrålarna började visa sig sa den äldre kvinnan: ”Jag är trött. Låt oss åka vidare”.
Till slut anlände de till adressen hon hade gett honom. Det var en låg byggnad som liknade ett rehabiliteringshem.
Taxichauffören såg två sjukvårdare stå framför byggnaden, som om de redan väntade på henne.
De kom fram till bilen så fort taxichauffören hade parkerat. Han klev ut och öppnade bagageluckan för att ta hennes bagage, och när han vände sig om såg han att den äldre kvinnan nu satt i en rullstol.
”Hur mycket är jag skyldig dig?”, frågade hon och tog fram handväskan.
”Ingenting”, svarade taxichauffören.
Den äldre kvinnan insisterade, han var ju tvungen att kunna försörja sig. Men taxichauffören sa bara ”Det finns andra kunder”.
Utan att tänka sig för sträckte sig taxichauffören fram och gav den gamla damen en varm kram.
”Du gav en äldre kvinna en liten stund av glädje. Tack”, sa den äldre kvinnan.
Taxichauffören kramade sedan hennes hand, vände om och började gå tillbaka till taxin i det svaga morgonljuset.
Bakom honom stängdes en dörr. Det var ljudet av ett liv som nådde sitt slut.
Taxichauffören plockade inte upp några fler kunder under sitt skift. Han körde planlöst omkring och lät tankarna flöda.
Under resten av dagen kunde han knappt få fram några ord.
Vad hade hänt om kvinnan hade fått en otrevlig taxichauffören, eller någon som var otålig för att få avsluta sitt skift? Vad hade hänt om taxichauffören hade struntat i det, eller bara hade tutat en gång och sedan åkt iväg?
Efter att ha funderat ett tag slog det taxichauffören att han förmodligen aldrig hade gjort något viktigare i hela sitt liv.
Vi tror att livet kretsar kring de stora stunderna. Men ofta är det de små stunderna som döljer de viktigaste ögonblicken.”
Källa: Elitereaders
Mötet fick mannen att inse vad som är viktigt i livet och vad som gör det värt att leva. Dela gärna vidare den rörande historien till dina vänner!
