Livet som taxichaufför i New York är verkligen fullt av ovanliga och intressanta erfarenheter. I staden som aldrig sover, åker de gula taxibilarna mellan gatorna för att transportera sina passagerare från en plats till en annan. En dag skulle en taxichaufför hämta upp en passagerare på en mycket ovanlig adress. Det som hände sedan vill han gärna dela med sig av. Om detta har hänt på riktigt förtäljer inte historien, men den är verkligen läsvärd oavsett.
Här är hans historia:
”Jag hade fått en upphämtning på en adress, som vanligt tutade jag när jag kom fram, men ingen kom ut. Jag tutade igen, men det var fortfarande ingen som kom. Jag blev otålig, det var min sista körning för kvällen och jag var väldigt nära på att ge upp och köra därifrån, men jag beslöt mig för att stanna.
När jag ringde på dörrklockan hörde jag en mycket gammal kvinnas röst säga: ’jag är snart klar’.
Det tog en stund innan dörren öppnades, och när den gled upp såg jag en liten, mycket gammal tant. Hon måste ha varit minst 90 år, och hon höll en liten resväska i ena handen.
När dörren var öppen kunde jag se in i huset, jag blev förvånad av synen. Det såg inte ut som att någon hade bott där på mycket länge. Det var vita lakan över alla möbler, och väggarna var helt kala. Inga klockor, inga foton, ingenting. Det enda som jag såg var en låda full av bilder och minnessaker som stod i ett hörn.
’Snälla du, kan du bära min resväska till bilen?’ frågade hon.
Jag tog väskan och lade den i bagageluckan, sen gick jag tillbaka, tog henne under armen och ledde henne varsamt till bilen. Hon tackade mig för min vänlighet. ’Det är inget att tala om,’ svarade jag. ’Jag behandlar alla mina kunder som om det hade varit min egen mamma.’ Den gamla kvinnan log.
’Å, du är så snäll’, sa hon. Hon satte sig i bilen och gav mig adressen, men bad mig att inte köra genom stan. ’Men det är inte den snabbaste vägen, det är en lång omväg’, upplyste jag henne om. ’Det gör ingenting, jag har inte bråttom,’ svarade hon. ’Jag är på väg till ett hospice’, fortsatte hon.
Jag blev lite ställd när hon sa det. ’Ett hospice är en plats människor åker till när de ska dö’, tänkte jag.
’Jag lämnar ingen familj efter mig’, sa hon mjukt. ’Läkaren säger att jag inte har mycket tid kvar.’ Jag stängde av taxametern. ’Vilken väg ska jag ta?’ Vi spenderade två timmar med att köra omkring i stan, hon visade mig hotellet där hon hade jobbat som receptionist. Vi åkte till en massa olika platser. Hon visade mig huset där hon och hennes bortgångne man hade bott när de var unga, och dansstudion där hon dansat när hon bara var en ung flicka.
På vissa gator bad hon mig att sakta ner, hon stirrade ut genom fönstret som ett nyfiket litet barn, utan att yttra ett enda ord. Vi körde genom natten enda tills hon tillslut sa att hon var trött. ’Vi kan åka till adressen jag gett dig nu.’
Hospicet var mindre än jag föreställt mig. När vi stannade på uppfarten kom två sjuksystrar ut för att möta oss. De satte den gamla kvinnan i en rullstol och jag har bar in hennes väska. ’Hur mycket blir jag skyldig?’ frågade hon medan hon grävde i sin handväska.
’Ingenting svarade jag. ’Men du måste kunna betala hyran,’ envisades hon. ’Jag har andra kunder’ sa jag medan jag log mot henne. Utan att tänka efter gav jag henne en stor kram, och hon kramade mig hårt.
’Du har gjort en gammal kvinna mycket glad, tack så mycket’, sa hon medan hennes ögon fylldes med tårar. Jag skakade hennes hand, sa adjö och gick.
Bakom taxichauffören stängdes en dörr. Det var ljudet av ett liv som nådde sitt slut.
Trots att mitt nästa arbetspass redan hade börjat, körde jag planlöst genom stan. Jag ville varken träffa eller prata med någon.
Vad hade hänt om jag inte tagit den hör körningen?
Vad hade hänt om kvinnan hade fått en otrevlig taxichaufför, eller någon som var otålig för att få avsluta sitt skift? Vad hade hänt om taxichauffören hade struntat i det, eller bara hade tutat en gång och sedan åkt iväg?
Efter att ha funderat ett tag slog det taxichauffören att han förmodligen aldrig hade gjort något viktigare i hela sitt liv.
Vi tror att livet kretsar kring de stora stunderna. Men ofta är det de små stunderna som döljer de viktigaste ögonblicken.”
Den här berättelsen var verkligen en ögonöppnare för mig. Vi måste ta vara på livet, och njuta. För vi vet aldrig när det är för sent.
Dela gärna historien med dina vänner på Facebook om du också blev berörd.
