Idag är radiokommunikation inte alls lika vanligt som det var förr. Idag har de flesta smarta mobiltelefoner som de använder för att prata med varandra. Men på tiden dessa radios var vanliga kunde det hända att otroliga möten uppstod över radiovågorna. Det här är just precis ett sådant möte. En liten pojke kopplar upp sig på en radio och frågar om det finns någon där som vill prata. En lastbilschaufför svara på anropet och detta blir inledningen på en alldeles otrolig historia. Berättelsen är baserad på en låt men hur tillvida berättelsen är sann från början vet jag inte. Men jag tyckte den var så pass bra och framför allt fin att jag ville dela den med er.
Jag var ute och körd i utkanten av en liten stad i södra landet och försökte nå min destination innan solen gick ner. Min radio i lastbilen sprakade och kopplade upp sig på den lokala kommunikationskanalen när jag plötsligt hörde rösten från en liten pojke på radion. Han sa: ”Anropar kanal 1-9, är det någon där? Svara alla chaufförer, Teddybjörnen vill prata med er.”
Jag tog upp mikrofonen och svarade: ”Jag är här, Teddybjörnen.”
Efter lite tystnad återvände pojken och svarade: ”Hej där, vem är på linjen?”
Jag sa mitt namn och sedan var vi igång.
”Jag vet att jag inte ska störa er killar där ute på vägarna. Min mamma säger att ni är upptagna och att jag ska hålla mig borta från radion. Men du förstår, jag blir så ensam och det hjälper att prata för det är allt jag kan göra. Jag är förlamad och kan inte gå.”
Jag svarade att det var helt okej att han kopplade upp sig på radion och att jag kunde prata med honom så länge han ville.
”Det här var min pappas radio, men jag antar att det är min och mammas nu för pappa är död. Han var med om en olycka för ungefär en månad sen. Han försökte ta sig hem i en snöstorm. Nu måste mamma jobba dubbla skift för att få ihop det. Jag kan inte hjälpa till speciellt mycket med mitt handikapp. Hon säger att jag inte ska oroa mig och att hon ska fixa allt, men jag hör hur hon gråter på nätterna ibland”, berättade den lilla pojken.
”Du förstår, det finns en sak jag vill se mer än någonting annat. Jag vet att ni killar är för upptagna för att ha tid med mig. Men min pappa brukade ta med mig ut på åkturer när han var hemma. Men jag tror att allt det är över nu när han är borta.”
Ingen annan chaufför hördes på radion under tiden jag talade med den lilla förlamade pojken. Jag kämpade för att lyckas svälja ner klumpen i min hals, men det gick inte ju mer jag tänkte på min egen pojke hemma där jag bodde.
Den lilla pojken fortsatte: ”Pappa skulle ta med sig mamma och mig senare i år. Jag minns hur han sa ’en dag kommer den här gamla lastbilen att bli din, Teddybjörnen min’. Men jag vet att jag aldrig mer kommer att få åka i en 18-hjulare. Men den här radion hjälper mig i alla fall att hålla kontakt med alla lastbilschaufförer jag blivit vän med. Men nu ska Teddybjörnen stänga ner och låta er vara ifred för det är snart dags för mamma att komma hem. Men hör bara av mig när du kör igenom vår stad så kommer jag tillbaka och pratar med dig.”
”Innan du går, teddybjörnen. Vad är din adress?” frågade jag.
Han gav mig sin adress och jag tvekade inte en sekund. Min last med frysar skulle helt enkelt få vänta lite. Jag vände min lastbil och körde mot pojkens adress.
När jag körde in på gatan fick jag en chock. Hela gatan och alla gator runtomkring var fulla av lastbilar. Jag insåg att varenda lastbilschaufför i området hade hört mitt och pojkens samtal på radion och nu ville de visa sitt stöd.
Chaufförerna turades om att ta med den lilla pojken på sin lastbil och köra runt kvarteret. Så fort en var klar lyftes han in i en ny lastbil. Självklart fick han åka även med mig och när vi var klara lyfte jag tillbaka honom ner i hans rullstol.
Om jag aldrig mer får uppleva glädje i mitt liv vill jag att ni ska veta att jag såg den sanna och äkta glädjen i den där lilla pojkens ansikte den dagen. Alla chaufförer hjälptes åt att samla in lite pengar innan pojkens mamma kom hem och gav till honom. Alla chaffisar sa hejdå och sedan åkte vi iväg på rad. Innan vi åkte skakade pojken min hand med ett stort leende och sa ”Vi ses igen!”.
Jag körde upp på motorvägen med tårar i ögonen. När jag sedan satte på radion fick jag en ny överraskning.
”Anropar chauffören, här kommer en hälsning från mamma teddybjörn. Vi vill önska er alla en trevlig resa och sända ett stort tack för ni uppfyllde precis min lilla pojkes stora dröm. Jag stänger ner nu innan jag börjar gråta. Må ni komma fram lugnt och säkert, farväl”.
Den här historien är baserad på en countrylåt som heter ”Teddy Bear”. Du kan lyssna på den här!
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Dela gärna om du håller med.
